lördag 2 december 2017

The Unseen

The Unseen
The Unseen
1980
Bolag: Walthers Video

  Jag kan tycka det är lite märkligt att jag inte sett den här filmen tidigare. Varje bildruta känns som något jag skulle ha tuggat i mig med förtjusning på 80-talet.
  Problemet är väl omslaget. En lieman som travesterar "I Want You"-postern? För tankarna till den hiskeliga genren skräckkomedi och i värsta fall - hua - Troma.
  Men när kassetten äntligen åker in i spelaren så visar sig en mer eller mindre rättrogen slasherrysare av tidig 80-talsmodell. Omslaget förstår jag ingenting av. Någon lieman syns aldrig till. "You have been chosen. You are doomed. Prepare yourself for...The Unseen" fattar jag ingenting av. Men bra det. Detta var nämligen betydligt trevligare.
  Ett kvinnligt reportageteam beger sig till staden Solvang i södra Kalifornien för att bevaka en dansk (!) folkfest (som för övrig verkar finnas på riktigt).   Den huvudsakliga reportern, Jennifer, spelas av Barbara Bach. I övrigt mest känd som Bond-brud, eller kanske Ringo Starrs fru i verkligheten.
  Hotellen är överbelagda men trion får kontakt med en vänlig man som driver ett museum som erbjuder dem logi hemma hos sig och sin fru. Allt börjar gästvänligt men frun är lite skum. Sedan är det nån som tjuvtittar genom ventilerna i golvet. Jupp, paret (som senare visar sig vara syskon) har en missbildad son i källaren och han drar ner tjejerna, en efter en, genom ventilerna.
  Det är något som känns väldigt mycket 1980 över den här filmen. Förutom det givna med miljöerna och modegränslandet mellan 70- och 80-tal, så får jag lite samma känsla som av Video Invests icke-italienska filmer. Det videovåldiga överspelet.
  Men även känslan av kvalitet mitt i allt sunk. Som jag ofta återkommer till på den här bloggen så hände något negativt med b-filmen i slutet av 80-talet, när filmer började filmas på video och i billiga studior. Här är det 16mm och shot on location.
  Spännande då? För en luttrad tittare är det naturligtvis inte det, men som oförstörd 14-åring hade jag nog sett detta med stora ögon.

torsdag 9 november 2017

Star 80

Star 80
Star 80
1983
Bolag: Warner Home Video

  Star 80 är en sån där film som jag har barndomsminnen om. Inte för att jag någonsin sett den utan för att den alltid fanns där i videobutiken när man skulle hyra Tintin-filmer med pappa. Jag tror den var min bild av porrfilm, på något vis. När de tuffa killarna i 3c pratade om brorsans porrfilmer så tänkte jag att de pratade Star 80, eller kanske Blåst på Konfekten, som ju också hade ett sånt där läskigt omslag när man var 9 år. Trettiotre år senare tar jag mod till mig och skjuter in Star 80 i vhs-spelaren.
  Och vet ni, den är based!
 
Det handlar nämligen om Dorothy Strattens alldeles för korta liv. Hon levde sitt enkla tonårsliv i en amerikansk småstad när hon blev träffade småkriminelle Paul Snider (Eric Roberts) som såg till att få henne fotograferad och sedan upptäckt av Hugh Hefner och Playboy.
  De gifte sig men Paul fick inte den skjuts in i de fina salongerna som han hoppats på, det fick däremot Dorothy som blev mer och mer upptagen med fotograferingar och filminspelningar. Paul blev sakta mer och mer manisk av sitt utanförskap och när Dorothy dessutom inleder ett förhållande med regissören Peter Bogdanovich så tar han livet av henne och sig själv.
  Låter som en rejäl spoiler där men filmen börjar faktiskt med just mordet, och blickar sedan tillbaka till vad som föranledde.
  Okej, man hade kunnat dra ner på snusket faktiskt. Scenerna på strippklubbar och vid Dorothys plåtningar känns onödiga långa (ibland nästan olidligt) men ändå så gillar jag verkligen den här filmen. Känns som en intressant relationsfilm, trots allt. Framför allt Dorothy som trots Pauls tilltagande galenskap försöker vara snäll och rättvis mot honom.
  Egentligen blev jag nyfiken på den här filmen redan för ett par år sedan när jag såg den mediokra komedin They All Laughed som blev en av Dorothy Strattens få avtryck till eftervärlden.

Quicksand: Utan Återvändo

Quicksand: Utan Återvändo
Quicksand: No Escape
1992
Bolag: CIC

  Det är något väldigt behagligt med en tv-thriller från tidigt 90-tal. Kanske för att det påminner mig om när jag såg dussintals av såna med ett öga när jag jobbade i videobutik på helger under gymnasiet. Man kunde vara borta en stund, fattade ändå ungefär vad som hänt. Man visste att det inte skulle bli jättevåldsamt eller för snuskigt (opassande när filmer rullade på skärmar i butiken). Det är något med tvfilmens slätstrukenhet som tilltalar mig.
  Men så finns det tv-filmer som verkligen kräver och förtjänar den där totala uppmärksamheten.
  Detta var en sådan. Så man nästan tycker det är synd att de inte gjorde en film av istället. Scott Reinhard (Tim Matheson) är en hårt arbetande arkitekt som får reda på att hans kollega har mutat kommunfolk för att få ett projekt i land. Deras samtal hörs av den pensionerade polisen Doc (Donald Sutherland) som sätter igång en utpressningskarusell som blir omöjlig att ta sig ur.
  Kanske inte låter så upphetsande, och visst det är ju helt våldslöst och aldrig riktigt spännande, men ändå sitter man där och vill inte missa en sekund för att historien hela tiden vänder och tar nya vägar.    Är nog svag för vem-kan-man-lita-på-filmer.

söndag 24 september 2017

Apprentice to Murder

Apprentice to Murder
Apprentice to Murder
1988
Bolag: Warner Home Video

  För att komma åt den autentiska videohyrarkänslan så brukar jag läsa baksidestexterna innan jag ser filmer ur vhs-arkivet. Och så klart för att få veta vad de handlar om. Men ibland bara sätter jag en kassett i spelaren utan att läsa. Nu gjorde jag det. Kanske tur det för om jag läst om handlingen hade jag troligen aldrig velat se den.
  Filmen tar sin början i det amerikanska 1920-talet. Tänkte till en början att filmen kanske tar avstamp i någon händelse då för att sedan förflyttas till nutid, men nej, hela filmen utspelar sig i fattig och kristen landsbygd på 20-talet. Kan kanske vara spännande ändå tänker jag och tittar vidare. Based är den också. Alltid nåt.
  Man följer fattiga Bill och hans familj som kämpar för sin överlevnad. Stadens predikant John Reese (Donald Sutherland) tar Billy under sina vingar och lär honom läsa. I staden finns en också en söt flicka (Mia Sara) som blir Billys flickvän. Sen rullar det på ett tag med elände, missväxt och religiösa riter.
  Runt en timme in i filmen börjar jag fundera på om det ska hända nåt överhuvudtaget. Då kommer en om möjligt ännu tråkigare passage med fler religiösa riter, demoner och djävulsutdrivning. I stan bor nämligen en obehaglig man (en av filmens få skojiga element är att han heter Lars Höglin) som John Reese övertygar Billy att mörda eftersom han är skickad av djävulen.
  Det gör Billy och hamnar i fängelse i fem år. Sedan får vi reda på att han blev berömd konstnär när han kom ut. Sorry för spoiler men jag vill gärna bespara er den här filmen.
  Känner mig som en tonårskille som spolar så fort det inte är blod eller våld i filmen, men det finns så många sätt en sån här hade kunnat vara spännande på. Här faller det ju lite på att den är baserad på verkliga händelser som man inte kan göra så mycket roligare av, så att säga. Ändå lite märkligt att någon har känt att just den här småtrista historien från 1927 var så intressant att man ville göra en film av det.

torsdag 21 september 2017

Dogs

Dogs
Dogs
1976
Bolag: VTC

  Den här filmen har jag sett tidigare. Under min onda djur-period i slutet av 80-talet. Hyrde den säkert tillsammans med fem andra 10-kronorsfilmer på lågprisbutiken Dia Video i Halmstad. Där fanns allt gammalt skit man varit för ung för att hyra i början av 80-talet. Jag och min videokompis Micke romantiserade deras utbud och sa till andra i klassen att vi visste var man kunde hitta indragna och förbjudna filmer.
  Så var naturligtvis inte fallet. Men det var i alla fall där man kunde hitta sönderklippta slashers på småbolag. Och djurfilmer. Ofta var de inte speciellt läskiga. En film med en orm om omslaget kunde vara en amerikansk tv-filmer med enstaka orminslag. Besviket satt man där i pojkrummet och tittade. Men kopierade den ändå.
  Dogs minns jag som ett fynd. En ovanligt spännande djurfilm.
  I en liten universitetsstad i Kalifornien börjar hundar vända sig mot människor och löpa amok och döda om nätterna. En forskare på skolan ser ett mönster att beteendet har med ett lite oklart 'science projekt' att göra, och naturligtvis är det ingen som tror honom förrän det är för sent.
  David McCallum spelar den introverte forskaren med Madchester-pottfrilla, som detta till trots inte har några problem att bli populär bland skolans kvinnliga elever med Lady Di-frisyr. Till sin hjälp har en många goda birollsgubbar ur det tidiga 80-talets fina utbud. Det blir som en liten quiz i soffan när man ska försöka identifiera ansikten man sett förut. Just det, det är ju han i Titta Vi Flyger.
  Jag tror det är blandningen mellan kvalitativ tv-filmskänsla, slasher och katastroffilm som får mig att gilla den här. Man bryr sig någorlunda mycket om karaktärerna också. Framför allt håller man isär dem. verkligen ingen självklarhet i slashersvängen.
  

söndag 27 augusti 2017

En Tjej i Stöten

En Tjej i Stöten
Burglar
1987
Bolag: Warner Home Video

  Thrillerkomedi. Bara ordet gör att Harold Faltermeyers syntar dunkar igång i bakhuvudet. Här ramlade jag över ett riktigt praktexempel på genren dessutom. En film jag alltid vetat existerar men aldrig sett. Jag har överlag sett rätt lite Whoopi Goldberg.
  Här spelar hon en bokhandlare med förflutet som inbrottstjuv. Då och då tar hon fortfarande lite såna uppdrag när de efterfrågas. Som när hennes tandläkare ber henne ta tillbaka smycken som hennes man snott åt sig vid skilsmässan. Väl hos ex-maken får hon gömma sig i en garberob när han kommer hem och hör hur han blir mördad. Hon inser att hon lämnat spår i lägenheten så nu gäller att det att hitta mördaren innan polisen hittar henne.
  Jepp, detta är precis vad ni tror. Snokande i flashiga 80-talslägenheter, förväxlade väskor (denna hörnsten i thrillerkomedin), klantiga poliser i brandtrappor, lättsamma biljakter i San Fransisco-backarna. Och ja, Faltermeyer-syntarna är med, fast komponerade av hans kopiator Sylvester Levay (som ju även gjorde samma jobb för Hot Shots). Rätt nostalgimysigt, men roligt? Verkligen inte.
  Där en film som Fletch lutar sig mot ett välskrivet och roligt manus står allt och faller med Whoopi Goldberg här, lite på samma sätt som Snuten i Hollywood är totalt beroende av Eddie Murphys skratt. Inte en rolig replik har hon fått till skänks av manusgänget. Hennes härlighet är filmens enda tillgång och den börjar sina redan efter några minuter.
  Men visst är det lite härligt med den här oförfalskade 80-talsstämningen, det är svårt att förneka.
  Något som fascinerar mig en aning är när rätt slätstrukna actionkomedier är 'based on a novel'. Vem är det som läser actionkomedi i bokform? Är det nån slags manlig motsvarighet till Harlequin-böcker? Skulle av ren nyfikenhet vilja läsa en.

torsdag 10 augusti 2017

Striking Back

Striking Back
The New Kids
1985
Bolag: VideoTrade

  Ooo vilken 80-talsfilm. Känslan kommer direkt i öppningsscenen. Joggning till motivational rock.
  Loren och Abby är två syskon i tonåren som blir föräldralösa efter att ha växt upp på en marinbas där pappan var överste. Nu ska de istället bo hos farbrorn Charlie i nån liten håla i Florida. Charlie är en godhjärtad men naiv liten man som ägnar sitt liv åt att försöka starta upp ett övergivet tivoli.
I skolan får de präktiga syskonen problem med stadens ligistgäng, ett gäng hjärndöda hillbillies som skjuter på flaskor och torterar djur på fritiden. När gängets övergrepp blir råare och råare så bestämmer sig Loren och Abby till slut för att hämnas.
  Ni hör, det är allt på samma gång. Highschool, hämndvåld och AOR till träningsscener. Som en avsmakningsmeny från en videobutik 1985. Det som är lite fint är att det är just små munsbitar man får av allt. Filmen är våldsam utan att vara explicit (om nu inte Gunnel Arrbäck varit och roffat åt sig godbitarna) och grym utan att vara Abel Ferrara-sleazig.
  Ligistgänget är castat efter konstens alla regler. John Philbin gjorde väl i stort sett bara den här typen av roller i sin ungdom. Kanske fortfarande, har inte följt honom (eller någon annan skådis) de senaste 10-15 åren. James Spader spelar gängledaren Dutra, en liten försmak av hans paradroll i Pretty in Pink ett par år senare. Och nej, han såg inte ut som 16 när han var 24 heller.
  Man bara sitter och myser. Filmen funkar så bra. Man blir uppriktigt förbannad på idioterna och man tycker så synd om söta Lori Loughlin som får stå ut med all skit. Tur att hon har gullige nörden Mark (Eric Stoltz) vid sin sida.
  Inte ofta jag önskar att upplösningsscener ska vara längre än de är, men själva slutscenerna på det nattstängda tivolit hade gärna fått pågå tio minuter till. Det kanske de gör i originalversionen, förresten.

torsdag 3 augusti 2017

Yxmordet

Yxmordet
A Killing in a Small Town
1990
Bolag: Arena

  Högsommar. Ni som brukar läsa det jag skriver vet hur jag helst tillbringar mina dagar då. Jupp, i källaren med tv-filmer från 80-talet på vhs. Allra helst en based så klart.
  Rotade fram den här ur filmarkivet. Läste baksidestexten och funderade på om jag sett den. Jag har ju sett Brian Dennehy i slutplädering stå och luta sig mot juryn som avbildas på baksidan, men det har ju alla som sett mer än tre amerikanska tv-filmer i sitt liv.
  1980 begås ett mord i en liten stad i Texas. Offret är Peggy Blankenship, en småbarnsmamma som är aktiv i den lokala kyrkan. Peggy hittas brutalt yxmördad i sitt hem och förutom hennes eget blod så finns grannfruns blod över hela huset. Grannfrun är Candace Morrison (Barbara Hershey), en minst lika präktig småskolelärarinna, även hon aktiv i den lokala kyrkan.
  När detta står klart väntar en puttrig tv-deckare utan vare sig spänning eller oväntade vändningar, men tryggheten i en amerikansk verklighetshistoria i en sömnig småstad går inte att förringa. Dessutom så klart hantverksmässigt framfört av alla inblandade, även birollsgiganten Hal Holbrook räknas in i den skaran.
  Svårt att skriva något riktigt passionerat om någon man bara sitter och tittar på i väntan på att solen ska gå ner, men detta är Korv Stroganoff i tv-filmsform. Skedmat.