onsdag 7 juni 2017

Porten till Ondskan

Porten till Ondskan
Cameron's Closet
1988
Bolag: Egmont

  Cameron är en liten pojke som kan flytta saker med tanken. Detta har gjort hans pappa intresserad av fenomenet och låtit honom genomgå ett antal häxexperiment som har lockat fram en demon som finns i Camerons garderob.
  Demonen skyddar Cameron och dödar till exempel hans tyranniske styvpappa. De mystiska dödsfallen kring Cameron gör att en polis tvingas jobba med en kvinnlig psykolog för att lösa fallet. Ni förstår grejen. Omaka par fast lite "sexigt" osv.
  Ja, vad ska man säga om denna. Känns lite som en sån där Stephen King shortstory som har dragits ut till långfilmsformat för tv-bruk. Bäst är den i alla fall när den puttrar på med lite mordsekvenser. Sämst, som i alla andra demonfilmer, när det börjar dra ihop sig till det sedvanliga mishmashet av saker som flyger omkring, ögon som lyser och sedan ett Buttericksmonster som ska brinna upp, explodera eller nåt.
  Nä vet inte, kändes rätt tradigt.

torsdag 25 maj 2017

Dödlig Last

Dödlig Last
Tarantulas: The Deadly Cargo
1977
Bolag: Videobiblioteket

  Jag är lite förtjust i bolaget Videobiblioteket. De gav inte ut så många filmer men det är nästan rakt genom såna här habila tv-thrillrar, inte sällan om dödliga insekter.
  TV-filmer är lite som videoålderns tillsatser. När inte biofilmsutbudet räckte till för att mätta alla hungriga videoter så kunde man spä ut såsen med amerikanska tv-filmer och kamouflera dem som vanliga spelfilmer. Mot slutet av 80-talet var tv-film något negativt. Ansikten man kände igen från sitcoms och såpor ville man inte se i en thriller. Det var också lätt att störa sig på uppenbara cliffhangers mitt i filmerna, där tv väl körde sina reklamavbrott.
  Men 70-talets tv-filmsvärld är något annat. Alltid filmat på riktig 16 mm film, alltid med slitvargar till skådisar i huvudrollerna. Som nåt slags lyx-b-filmer, gjorda med låg budget fast av proffs. Kanske därför jag återkommer gång på gång ner i det här träsket. På jakt efter pärlor.
  Här hittade jag en!
  Kanske inte den mest upphetsande filmen jag sett men ändå ett ljuvligt tidsdokument över den här eran. Ett lastflyg plan från Sydamerika får med sig några exemplar av världens giftigaste spindel i lasten. Piloterna blir bitna och krashar planet vid en liten håla i den kalifornska öknen som livnär sig på apelsinodling.
  Spindlarna klarar sig så klart och söker sig mot staden. Dramaturgiskt vet man väl ungefär vart det barkar, men ändå så tycker jag man lyckas bygga upp spänningen rätt bra. Tror det hänger lite på staden i sig. Den bär lite Twin Peaks-stämning, där byns original ställs mot de rika plantageägarna.
  Dödlig Last är allt jag önskar mig av en amerikansk tv-film från 70-talet. En b-film med guldkant. Inget direkt våld men habila skådespelare till sista namn. Claude AkinsPat Hingle! That kind of shit! Man saknar bara att Hal Holbrook klampar in som en sympatisk sheriff.

söndag 2 april 2017

Hero & the Terror

Hero & the Terror
Hero & the Terror
1988
Bolag: Sandrews

  Jag har tyvärr inte de där gnistrande barndomsminnena av Chuck Norris filmer. Karate- och actionfilmer var nog det som intresserade mig minst på videohyllan, och det var ju där Chuck fanns. Min kompis Carl Magnus var inte heller någon utpräglad actionfantast men han älskade Chuck Norris-filmer. Tyckte de hade något extra.
  Vi var oftast ense om vilka filmer vi skulle dra hem från videobutiken men nån gång fick Calle övertala mig att se den här filmen. Den var inte alls som Chuck Norris andra, sa han.
  Jag gick med på det, vi hyrde "Hero & the Terror". Den handlade ju i alla fall om en seriemördare, något som låg mig som thrillerälskare varmt om hjärtat. Calle tyckte filmen var bland det bästa han sett, jag tyckte den var helt ok. Sedan ville Calle se om den ungefär en gång i halvåret, men det ville inte jag.
  Knappt 30 år senare ser jag om den dock. Svårt att särskilja filmiska kvalitéer från nostalgi som vanligt men känslan finns där tycker jag. Thrillerestetik a la sent 80-tal med dagsljus som väller in genom neddragna persienner, redan i öppningsscenen.
  Chuck Norris spelar Danny "Hero" O'Brien, en tuff L.A-snut med demoner som gör honom lite svår. Han kan nämligen inte sluta tänka på och drömma om Simon "the Terror" Moon, en bestialisk massmördare som nöjesmördade och torterade kvinnor för några år sedan, men som till slut Danny fångade in. Nu har han rymt från fängelset och befaras drunknad men Danny är ganska säker på att han lever och har börjat mörda igen.
  Samtidigt invigs en restaurerad biograf som varit övergiven i många år. I dess kulvertar har the Terror byggt sitt nya bo och plötsligt börjar kvinnor försvinna i den nya biografen.
  Det finns några saker som gör att den här filmen faktiskt höjer sig över den genomsnittliga dussinthrillern från 80-talet. Dels biografen. Himla snygga miljöer och effektfullt med alla små ventilationsgångar där han lufsar runt.
  Man kan nästan ana lite Brian DePalma-ambitioner här och där också. Små balettstycken till mordscener.
  Sedan är det väl en överdrift att kalla dialogen för något annat än platt egentligen, men jag tycker ändå att Calle hade rätt med att även den biten har något extra. Poliserna är inte klichéartat osams och samspelet mellan Chuck Norris och hans fru (Brynn Thayer) är över medel i de här sammanhangen.

måndag 20 mars 2017

Screams of a Winter Night

Screams of a Winter Night
Screams of a Winter Night
1979
Bolag: Walthers

  Några ungdomar åker till en enslig stuga över helgen. På en bensinmack på vägen dit blir de varnade för platsen, den är visst byggd vid nån gammal indiankyrkogård. Men partylusten väger tyngre än oron. Snabbt får man klart för sig vilka personligheter vi har att göra med.
  Först har vi nördkillen med Bill Gates-glasögon. Han älskar practical jokes och är väldigt fascinerad vid vad som kan ha hänt vid huset tidigare.
  Och så har vi Jookie, den blyga och mesiga tjejen som just don't like to be scared, that's all. Sedan så klart ett gäng mustaschkillar som gissningsvis kommer stryka med rätt tidigt.
  Sätter mig till rätta för regelrätt slashermys!
  Sen kommer de då fram till stugan. Den är nedgången men de finner sig tillrätta vid den öppna spisen och börjar berätta spökhistorier för varandra. Dessa spökhistorier varar cirka en kvart vardera, tydligt levererade i separata scener fast med samma skådisar i andra roller. Mycket förvirrande. Två av de tre spökhistorierna utspelar sig i totalt mörker. Ursäkta men jag ser faktiskt inte alls vad som händer. Läser textremsorna, försöker hänga med.
  Efter de tre spökhistorierna är speltiden uppe i runt 80 minuter. Då börjar det blåsa väldigt kring stugan. Starka vindar av onda-andar-typ. Någon får en ljuskrona i huvudet. En annan splattas mot en takfläkt. Några flyr ut i skogen. Sedan tar filmen slut.
  Vilken märklig film!

fredag 17 mars 2017

Himlen Tur eller Retur?

Himlen Tur eller Retur?
Defending Your Life
1991
Bolag: Warner Home Video

  Jag är svag för Albert Brooks. Som en lätt-Woody Allen eller kanske till och med som en föregångare till hur Woody Allen-filmerna är nuförtiden. Romcoms with a twist, egentligen inte så olikt moderna dialogtäta komediserier.
  Likt de flesta av de här männen som skriver och regisserar sig själv (Allen, Billy Crystal, Alan Alda osv) så får Albert inte bara huvudrollen, de bästa replikerna och den snygga tjejen, utan även ständigt den sympatiska rollen.
  Ett problem med hans filmer bara: de håller nästan aldrig hela vägen. Ibland kan de börja så otroligt bra. Roliga, täta dialoger, bra personligheter och bra miljöer. Men sedan är det som att han tappar allt det där längs filmen och andra halvan av hans filmer är ibland olidligt sega.
  Här spelar han Daniel, en självgod och ängslig reklamare (klassiskt upplägg i Albert Brooks-film) som dör i en självförvållad bilolycka (han försöker rädda några CD som hamnar på golvet i bilen) och hamnar i Judgment City, platsen dit alla kommer när de dör.
  Där ska deras liv utvärderas efter rättegångsliknande former och en jury ska ta beslut om man är värd att komma tillbaka till jorden igen i ett nytt liv. Daniel har inte varit någon dålig människa men självisk och sånt är inte bra om man vill leva om sitt liv.
  Nästan alla i Judgment City är åldringar, men han träffar och faller för Julie (Meryl Streep), en genomgod kvinna som dött när hon räddat sin familj ur ett brinnande hus. Populärt hos juryn. Sedan går filmen ut på att de ska försöka hamna på samma ställe.
  Gillar handlingen. Som en neurotisk romcom-version av Efter Livet. Sen är ju både Albert Brooks och Meryl Streep rätt mysiga alltså. Varken speciellt rolig eller hjärtevärmande, men fin eftermiddagsfilm.

lördag 11 mars 2017

Mot Toppen

Mot Toppen
American Anthem
1986
Bolag: Transfer

  Vissa filmer är nästan omöjligt att skriva om på ett sätt som inte är sarkastiskt. Har sett den tendensen hos mig själv när jag skriver om dussinslashers till exempel. Fast det är klart, om den enda känslan du får av en film är ett välbehag av igenkänning så är det svårt att skriva något mer passionerat.
  Här är ännu än i raden av soundtracktunga ungdomsfilmer från mitten av 80-talet. Likt filmer som Flashdance och Footloose är det ju mer som förlängda musikvideor egentligen men vissa av de här filmerna bär ändå på ett ungdomligt tilltal som åtminstone talade till mig när jag var 14.
  Vet inte om jag hade tyckt annorlunda om den här filmen om jag sett den som ung, kanske hade jag dragits med i virrvarret av träningsscener, bilåkande och det rockiga soundtracket men jag tror faktiskt att den här filmen är svag även för en lättimponerad tonåring.
  Det börjar i alla fall med att gymnasten Julie flyttar in i en nedgången bruksort i Trump-land där ungdomar antingen håller på med bilar eller sport. I den här hålan bor redan Steve, en gång stadens atlet men som slutat tro på sig själv gett upp sina drömmar.
  Julie får ett svalt mottagande i den nya staden och bestämmer sig då för att visa folk var skåpet ska stå. För det måste hon träna. Allra helst i motljus till nysignad AOR. Men hon har hjälp av sin kusin också. Han är handikappad efter en bilolycka och tillbringar sina dagar i en nedlagd fabrik. Där har han byggt en musikstudio och skriver dansvänlig filmmusik av Bengt Palmers-typ. Filmens Duckie.
  Steve har problem med sin farsa. En sjukskriven bilmekaniker som gärna tar till våld för att visa vem som bestämmer där hemma. Tur då att det finns en öm mor mellan dem, som kan tala dem till rätta igen. På radion: Mr Mister.
  Ja, soundtracket är som sagt huvudperson i filmen. Båda huvudrollsinnehavarna är nog snarare gymnaster som lärt sig säga några repliker framför kameran än skådisar som tränat sig till atleter. Minns knappt en enda scen som varken är gymnastik eller bilåkande till AOR. Temalåten framförs av John Parr, den amerikaniserade engelsmannen som hade monopol på motivational rock till filmer några år i mitten av 80-talet. Temat här heter "Two Hearts" (saxsolot aningen inspirerat av Psychedelic Furs "Pretty in Pink") och ett mycket snabbare sätt att de den här filmen är att kolla in den här musikvideon.
  Då går du förvisso miste om ändlösa gymnastikscener men det kanske är ok?

tisdag 28 februari 2017

Sugarland Express

Sugarland Express
Sugarland Express
1974
Bolag: Esselte Video

  Att mitt hjärta slår lite extra för 80-talsfilm är så klart nostalgi som spökar till 90%. Att jag känner nästan lika starkt för 70-talsfilm är lite svårare att förklara. Det är väl till viss barndomens fragmentariska minnen av bruna tapeter och brandgula lampor antar jag.
  Men det är något annat också. Den gryniga och varma bildkvalitén som ändå på något vis samtidigt är klistallklar. Lysande exempel här. Steven Spielbergs spelfilmsdebut från 1974 är ett barn av sin tid på många sätt. Bonnie & Clyde möter Alice Doesn't Live Here Anymore. Amerikansk frihet och samhällskritik på samma gång.
  I bästa fall dialogtunga roadmovies, i sämsta fall ett romantiserande av american freedom som jag aldrig kan relatera till. Här får man väl säga att ytterligheterna möts halvvägs.
  Lou Jean (Goldie Hawn) och Clovis (William Atherton) har nästan suttit av kortare fängelsestraff och bestämmer sig för att rymma när de får reda på att deras son ska tvångadopteras till en kristen familj i Sugarland, en stad några mil bort. Till en början tar de lift med ett äldre par, men olyckliga omständigheter driver dem till att ta en polisman gisslan för att köra dem till Sugarland i hans polisbil.
  Sedan väntar en roadmovie efter slitslad bana. Likt föregångaren Bonnie & Clyde så är detta baserat på en sann historia. Även historieförloppet är lite liknande. Vad de än tar sig för så försämras deras situation, och så småningom har de ett femtiotal polisbilar i hälarna.
  Svårt att se varför Steven Spielberg (som ju var nyskapande och visionär redan på tv-filmsnivå) valde att debutera med en sån här ganska standardiserad film, men efter att ha suttit och suckat i någon halvtimme i början så tycker jag faktiskt den har något ändå.
  Ett Stockholmsyndrom uppstår i bilen och polismannen får sakta sympatier för sina gisslantagare. Mot slutet av filmen är de mer som kompisar ute på road trip. Roligt är också utvecklingen som sker när TV väljer att direktsända deras färd. Från början möts de av skjutglada bondlurkar, men på slutet så är de snarare idoler för det amerikanska folket och blir överösta med presenter och glada hejrop när de passerar nån liten by.
  Överlag lite trött, dock. Men mycket är förlåtet av den fina 70-talsstämningen.