måndag 20 mars 2017

Screams of a Winter Night

Screams of a Winter Night
Screams of a Winter Night
1979
Bolag: Walthers

  Några ungdomar åker till en enslig stuga över helgen. På en bensinmack på vägen dit blir de varnade för platsen, den är visst byggd vid nån gammal indiankyrkogård. Men partylusten väger tyngre än oron. Snabbt får man klart för sig vilka personligheter vi har att göra med.
  Först har vi nördkillen med Bill Gates-glasögon. Han älskar practical jokes och är väldigt fascinerad vid vad som kan ha hänt vid huset tidigare.
  Och så har vi Jookie, den blyga och mesiga tjejen som just don't like to be scared, that's all. Sedan så klart ett gäng mustaschkillar som gissningsvis kommer stryka med rätt tidigt.
  Sätter mig till rätta för regelrätt slashermys!
  Sen kommer de då fram till stugan. Den är nedgången men de finner sig tillrätta vid den öppna spisen och börjar berätta spökhistorier för varandra. Dessa spökhistorier varar cirka en kvart vardera, tydligt levererade i separata scener fast med samma skådisar i andra roller. Mycket förvirrande. Två av de tre spökhistorierna utspelar sig i totalt mörker. Ursäkta men jag ser faktiskt inte alls vad som händer. Läser textremsorna, försöker hänga med.
  Efter de tre spökhistorierna är speltiden uppe i runt 80 minuter. Då börjar det blåsa väldigt kring stugan. Starka vindar av onda-andar-typ. Någon får en ljuskrona i huvudet. En annan splattas mot en takfläkt. Några flyr ut i skogen. Sedan tar filmen slut.
  Vilken märklig film!

fredag 17 mars 2017

Himlen Tur eller Retur?

Himlen Tur eller Retur?
Defending Your Life
1991
Bolag: Warner Home Video

  Jag är svag för Albert Brooks. Som en lätt-Woody Allen eller kanske till och med som en föregångare till hur Woody Allen-filmerna är nuförtiden. Romcoms with a twist, egentligen inte så olikt moderna dialogtäta komediserier.
  Likt de flesta av de här männen som skriver och regisserar sig själv (Allen, Billy Crystal, Alan Alda osv) så får Albert inte bara huvudrollen, de bästa replikerna och den snygga tjejen, utan även ständigt den sympatiska rollen.
  Ett problem med hans filmer bara: de håller nästan aldrig hela vägen. Ibland kan de börja så otroligt bra. Roliga, täta dialoger, bra personligheter och bra miljöer. Men sedan är det som att han tappar allt det där längs filmen och andra halvan av hans filmer är ibland olidligt sega.
  Här spelar han Daniel, en självgod och ängslig reklamare (klassiskt upplägg i Albert Brooks-film) som dör i en självförvållad bilolycka (han försöker rädda några CD som hamnar på golvet i bilen) och hamnar i Judgment City, platsen dit alla kommer när de dör.
  Där ska deras liv utvärderas efter rättegångsliknande former och en jury ska ta beslut om man är värd att komma tillbaka till jorden igen i ett nytt liv. Daniel har inte varit någon dålig människa men självisk och sånt är inte bra om man vill leva om sitt liv.
  Nästan alla i Judgment City är åldringar, men han träffar och faller för Julie (Meryl Streep), en genomgod kvinna som dött när hon räddat sin familj ur ett brinnande hus. Populärt hos juryn. Sedan går filmen ut på att de ska försöka hamna på samma ställe.
  Gillar handlingen. Som en neurotisk romcom-version av Efter Livet. Sen är ju både Albert Brooks och Meryl Streep rätt mysiga alltså. Varken speciellt rolig eller hjärtevärmande, men fin eftermiddagsfilm.

lördag 11 mars 2017

Mot Toppen

Mot Toppen
American Anthem
1986
Bolag: Transfer

  Vissa filmer är nästan omöjligt att skriva om på ett sätt som inte är sarkastiskt. Har sett den tendensen hos mig själv när jag skriver om dussinslashers till exempel. Fast det är klart, om den enda känslan du får av en film är ett välbehag av igenkänning så är det svårt att skriva något mer passionerat.
  Här är ännu än i raden av soundtracktunga ungdomsfilmer från mitten av 80-talet. Likt filmer som Flashdance och Footloose är det ju mer som förlängda musikvideor egentligen men vissa av de här filmerna bär ändå på ett ungdomligt tilltal som åtminstone talade till mig när jag var 14.
  Vet inte om jag hade tyckt annorlunda om den här filmen om jag sett den som ung, kanske hade jag dragits med i virrvarret av träningsscener, bilåkande och det rockiga soundtracket men jag tror faktiskt att den här filmen är svag även för en lättimponerad tonåring.
  Det börjar i alla fall med att gymnasten Julie flyttar in i en nedgången bruksort i Trump-land där ungdomar antingen håller på med bilar eller sport. I den här hålan bor redan Steve, en gång stadens atlet men som slutat tro på sig själv gett upp sina drömmar.
  Julie får ett svalt mottagande i den nya staden och bestämmer sig då för att visa folk var skåpet ska stå. För det måste hon träna. Allra helst i motljus till nysignad AOR. Men hon har hjälp av sin kusin också. Han är handikappad efter en bilolycka och tillbringar sina dagar i en nedlagd fabrik. Där har han byggt en musikstudio och skriver dansvänlig filmmusik av Bengt Palmers-typ. Filmens Duckie.
  Steve har problem med sin farsa. En sjukskriven bilmekaniker som gärna tar till våld för att visa vem som bestämmer där hemma. Tur då att det finns en öm mor mellan dem, som kan tala dem till rätta igen. På radion: Mr Mister.
  Ja, soundtracket är som sagt huvudperson i filmen. Båda huvudrollsinnehavarna är nog snarare gymnaster som lärt sig säga några repliker framför kameran än skådisar som tränat sig till atleter. Minns knappt en enda scen som varken är gymnastik eller bilåkande till AOR. Temalåten framförs av John Parr, den amerikaniserade engelsmannen som hade monopol på motivational rock till filmer några år i mitten av 80-talet. Temat här heter "Two Hearts" (saxsolot aningen inspirerat av Psychedelic Furs "Pretty in Pink") och ett mycket snabbare sätt att de den här filmen är att kolla in den här musikvideon.
  Då går du förvisso miste om ändlösa gymnastikscener men det kanske är ok?

tisdag 28 februari 2017

Sugarland Express

Sugarland Express
Sugarland Express
1974
Bolag: Esselte Video

  Att mitt hjärta slår lite extra för 80-talsfilm är så klart nostalgi som spökar till 90%. Att jag känner nästan lika starkt för 70-talsfilm är lite svårare att förklara. Det är väl till viss barndomens fragmentariska minnen av bruna tapeter och brandgula lampor antar jag.
  Men det är något annat också. Den gryniga och varma bildkvalitén som ändå på något vis samtidigt är klistallklar. Lysande exempel här. Steven Spielbergs spelfilmsdebut från 1974 är ett barn av sin tid på många sätt. Bonnie & Clyde möter Alice Doesn't Live Here Anymore. Amerikansk frihet och samhällskritik på samma gång.
  I bästa fall dialogtunga roadmovies, i sämsta fall ett romantiserande av american freedom som jag aldrig kan relatera till. Här får man väl säga att ytterligheterna möts halvvägs.
  Lou Jean (Goldie Hawn) och Clovis (William Atherton) har nästan suttit av kortare fängelsestraff och bestämmer sig för att rymma när de får reda på att deras son ska tvångadopteras till en kristen familj i Sugarland, en stad några mil bort. Till en början tar de lift med ett äldre par, men olyckliga omständigheter driver dem till att ta en polisman gisslan för att köra dem till Sugarland i hans polisbil.
  Sedan väntar en roadmovie efter slitslad bana. Likt föregångaren Bonnie & Clyde så är detta baserat på en sann historia. Även historieförloppet är lite liknande. Vad de än tar sig för så försämras deras situation, och så småningom har de ett femtiotal polisbilar i hälarna.
  Svårt att se varför Steven Spielberg (som ju var nyskapande och visionär redan på tv-filmsnivå) valde att debutera med en sån här ganska standardiserad film, men efter att ha suttit och suckat i någon halvtimme i början så tycker jag faktiskt den har något ändå.
  Ett Stockholmsyndrom uppstår i bilen och polismannen får sakta sympatier för sina gisslantagare. Mot slutet av filmen är de mer som kompisar ute på road trip. Roligt är också utvecklingen som sker när TV väljer att direktsända deras färd. Från början möts de av skjutglada bondlurkar, men på slutet så är de snarare idoler för det amerikanska folket och blir överösta med presenter och glada hejrop när de passerar nån liten by.
  Överlag lite trött, dock. Men mycket är förlåtet av den fina 70-talsstämningen.

lördag 18 februari 2017

Ursäkta, Är Vi Gifta?

Ursäkta, Är Vi Gifta?
Mr. Destiny
1990
Bolag: Egmont

  Ännu en filmgenre jag håller kär. Amerikansk movie magic med nostalgiska förtecken. Som Spielbergs mellanfilmer. Här har vi en komedi under parollen heartwarming om hur livet skulle ha sett ut om inte det där hänt. En pojkdröms-Sliding Doors.
  James Belushi spelar Larry Burrows, en alldaglig man med ett alldagligt jobb och chefer som hunsar honom. Han är fast i tankarna att om han hade träffat den där basebollen 1970 så hade hans liv sett helt annorlunda ut idag. Det var där han fick sin loserstatus. En dag får han sparken från sitt jobb och träffar på Michael Caine som spelar nån slags ängel som ger honom chansen att ändra sitt liv till hur det skulle sett ut om han hade träffat bollen och blivit skolans hjälte.
  Naturligtvis är han nu VD för företaget han jobbar på, bor i ett slott med ägarens snygga dotter och äger alla bilar han någonsin drömt om. Detta är så klart inte heller problemfritt och sakta börja han inse värdet av hur hans liv såg ut tidigare.
  Att se James Belushi i en bytavärldfilm känns helt naturligt. Han specialområde är väl just att vara på fel ställe. Han är ju dock oftast den bullriga killen som rör om i grytan, men här är hans roll faktiskt den motsatta och det är väldigt mycket mer sympatiskt än i den smått snarlika Han Är Jag (som väl kom ungefär samtidigt dessutom).
  Roligt då? Jovars, på något slags småputtrigt sätt är det ganska kul när han inte vet hur man beter sig i fina kretsar, hittar i sitt eget hus eller kan koden att man inte blir kompis med sina betjänter.
  Klart godkänd direkt-till-videomagi!

måndag 30 januari 2017

Sammansvärjningen

Sammansvärjningen
Cry Panic
1974
Bolag: MDC

  TV-filmsfesten fortsätter. Med ett annat tv-ansikte som jag har ett onyktert kärleksförhållande till: John Forsythe. Älskar ju Dynasty. Har knappt sett honom i några andra sammanhang, så det är riktigt svårt att till en början ta in att det inte är Blake Carrington som kommer körande längs en dammig ökenväg i början av filmen.
  Men det är David Ryder, en affärsman som sömnig vid ratten råkar köra på en man mitt ute i ingenstans och ser hur han ligger död vid vägkanten. Han söker hjälp i ett närliggande hus och ringer polisen, men när han kommer tillbaka är kroppen borta.
  I närmsta småstaden avfärdar de olyckan som att han måste ha sett fel, men han ger sig inte utan vill verkligen veta vad som hänt. I en papperskorg hittar han en gammal tidningen med en bild på mannen han precis tror sig ha kört ihjäl. Han visar sig vara stadens mäktige man.
  Handlingen är med sin konspiratoriska thrillerform som hämtad ur en Alfred Hitchcock Presents-shortstory med en historia som hela tiden tar nya vändningar, framför allt i vem man kan lita på och inte. David Ryder bär lite samma decent man-drag som Blake Carrington, vilket passar mig - som inte gillar för mycket förändringar - fint. John Forsythe ÄR verkligen något extra, det är inget jag bara inbillat mig eller vill se.
  Stämningen känns på något vis lite för...bra för att vara standardiserad tv-film från ABC. Jag får lite känslan av krypande glesbygdsskräckisar som Död och Begraven eller Salems Lot när det gäller staden och dess invånare. Fast till kompet av 70-talets tvfilmsfunk istället för fräsande moogsyntar.

tisdag 24 januari 2017

Little White Lies

Little White Lies
Little White Lies
1989
Bolag: Arena

  Om någon skulle råka läsa den här bloggen på återkommande basis så vet ni att jag vurmar för tv-filmer. B-filmer är ofta härliga, speciella och stämningsfulla, men samtidigt väldigt osäkra kort. En tv-film är sällan något som chockar eller berör men ärligt talat har jag nog slutat leta efter de där kickarna inom film. Det är bara så fint att sitta och småtitta på en våldslös thrillerdeckare från 1986 som lika gärna kunde ha varit ett lite längre avsnitt av Matlock. Eller som här - en stabil romcom med farsinslag.
  En av mina absoluta favoriter inom tv-filmen är birollsansiktet Tim Matheson. Kanske grumlas mitt omdöme lite av att jag förknippar honom med en av mina absoluta favoritfilmer, Fletch, eller kanske att han är ganska lik min barndomsidol, Shakin' Stevens. Men Tim känns så himla fin på nåt vis. Som den pålitlige hantverkaren som alltid kommer i tid och gör ett bra jobb.
  Här spelar han Harry, en framstående läkare i Philadelphia som har lätt att hitta kvinnor med svårt att hitta den rätta. Precis samma är det för Liz (Ann Jillian) som är mitt i sin karriär som polis. De hamnar bredvid varandra på ett plan till Rom, spenderar en romantisk helg ihop och återvänder sedan till Philadelphia och bestämmer sig för att fortsätta träffas.
  Problemet är att de ljugit om vilka de är. Harry har förminskat sig själv och säger att han jobbar som biträde på sjukhuset, medan Liz har ljugit att hon och hennes släkt är förmögna och äger en stor hotellkedja.
  Tror ni det blir komplikationer?
  Liz är på jakt efter en känd bedragare som ligger inlagd på sjukhuset där Harry är doktor och det blir naturligtvis ett farsartat springande i dörrar där ingen vill ha steget och reda ut att de ljugit för varandra.
  Jepp, detta är precis så 80-taligt som ni kan föreställa er. Den här typen av romantiska farser är väl ungefär vad Blake Edwards pysslade med på 80-talet, och detta skulle lätt kunna vara något han gjorde mellan Blind Date och Skin Deep, även kvalitetsmässigt.
  Förstklassigt tv-filmsmys!