söndag 24 september 2017

Apprentice to Murder

Apprentice to Murder
Apprentice to Murder
1988
Bolag: Warner Home Video

  För att komma åt den autentiska videohyrarkänslan så brukar jag läsa baksidestexterna innan jag ser filmer ur vhs-arkivet. Och så klart för att få veta vad de handlar om. Men ibland bara sätter jag en kassett i spelaren utan att läsa. Nu gjorde jag det. Kanske tur det för om jag läst om handlingen hade jag troligen aldrig velat se den.
  Filmen tar sin början i det amerikanska 1920-talet. Tänkte till en början att filmen kanske tar avstamp i någon händelse då för att sedan förflyttas till nutid, men nej, hela filmen utspelar sig i fattig och kristen landsbygd på 20-talet. Kan kanske vara spännande ändå tänker jag och tittar vidare. Based är den också. Alltid nåt.
  Man följer fattiga Bill och hans familj som kämpar för sin överlevnad. Stadens predikant John Reese (Donald Sutherland) tar Billy under sina vingar och lär honom läsa. I staden finns en också en söt flicka (Mia Sara) som blir Billys flickvän. Sen rullar det på ett tag med elände, missväxt och religiösa riter.
  Runt en timme in i filmen börjar jag fundera på om det ska hända nåt överhuvudtaget. Då kommer en om möjligt ännu tråkigare passage med fler religiösa riter, demoner och djävulsutdrivning. I stan bor nämligen en obehaglig man (en av filmens få skojiga element är att han heter Lars Höglin) som John Reese övertygar Billy att mörda eftersom han är skickad av djävulen.
  Det gör Billy och hamnar i fängelse i fem år. Sedan får vi reda på att han blev berömd konstnär när han kom ut. Sorry för spoiler men jag vill gärna bespara er den här filmen.
  Känner mig som en tonårskille som spolar så fort det inte är blod eller våld i filmen, men det finns så många sätt en sån här hade kunnat vara spännande på. Här faller det ju lite på att den är baserad på verkliga händelser som man inte kan göra så mycket roligare av, så att säga. Ändå lite märkligt att någon har känt att just den här småtrista historien från 1927 var så intressant att man ville göra en film av det.

torsdag 21 september 2017

Dogs

Dogs
Dogs
1976
Bolag: VTC

  Den här filmen har jag sett tidigare. Under min onda djur-period i slutet av 80-talet. Hyrde den säkert tillsammans med fem andra 10-kronorsfilmer på lågprisbutiken Dia Video i Halmstad. Där fanns allt gammalt skit man varit för ung för att hyra i början av 80-talet. Jag och min videokompis Micke romantiserade deras utbud och sa till andra i klassen att vi visste var man kunde hitta indragna och förbjudna filmer.
  Så var naturligtvis inte fallet. Men det var i alla fall där man kunde hitta sönderklippta slashers på småbolag. Och djurfilmer. Ofta var de inte speciellt läskiga. En film med en orm om omslaget kunde vara en amerikansk tv-filmer med enstaka orminslag. Besviket satt man där i pojkrummet och tittade. Men kopierade den ändå.
  Dogs minns jag som ett fynd. En ovanligt spännande djurfilm.
  I en liten universitetsstad i Kalifornien börjar hundar vända sig mot människor och löpa amok och döda om nätterna. En forskare på skolan ser ett mönster att beteendet har med ett lite oklart 'science projekt' att göra, och naturligtvis är det ingen som tror honom förrän det är för sent.
  David McCallum spelar den introverte forskaren med Madchester-pottfrilla, som detta till trots inte har några problem att bli populär bland skolans kvinnliga elever med Lady Di-frisyr. Till sin hjälp har en många goda birollsgubbar ur det tidiga 80-talets fina utbud. Det blir som en liten quiz i soffan när man ska försöka identifiera ansikten man sett förut. Just det, det är ju han i Titta Vi Flyger.
  Jag tror det är blandningen mellan kvalitativ tv-filmskänsla, slasher och katastroffilm som får mig att gilla den här. Man bryr sig någorlunda mycket om karaktärerna också. Framför allt håller man isär dem. verkligen ingen självklarhet i slashersvängen.
  

söndag 27 augusti 2017

En Tjej i Stöten

En Tjej i Stöten
Burglar
1987
Bolag: Warner Home Video

  Thrillerkomedi. Bara ordet gör att Harold Faltermeyers syntar dunkar igång i bakhuvudet. Här ramlade jag över ett riktigt praktexempel på genren dessutom. En film jag alltid vetat existerar men aldrig sett. Jag har överlag sett rätt lite Whoopi Goldberg.
  Här spelar hon en bokhandlare med förflutet som inbrottstjuv. Då och då tar hon fortfarande lite såna uppdrag när de efterfrågas. Som när hennes tandläkare ber henne ta tillbaka smycken som hennes man snott åt sig vid skilsmässan. Väl hos ex-maken får hon gömma sig i en garberob när han kommer hem och hör hur han blir mördad. Hon inser att hon lämnat spår i lägenheten så nu gäller att det att hitta mördaren innan polisen hittar henne.
  Jepp, detta är precis vad ni tror. Snokande i flashiga 80-talslägenheter, förväxlade väskor (denna hörnsten i thrillerkomedin), klantiga poliser i brandtrappor, lättsamma biljakter i San Fransisco-backarna. Och ja, Faltermeyer-syntarna är med, fast komponerade av hans kopiator Sylvester Levay (som ju även gjorde samma jobb för Hot Shots). Rätt nostalgimysigt, men roligt? Verkligen inte.
  Där en film som Fletch lutar sig mot ett välskrivet och roligt manus står allt och faller med Whoopi Goldberg här, lite på samma sätt som Snuten i Hollywood är totalt beroende av Eddie Murphys skratt. Inte en rolig replik har hon fått till skänks av manusgänget. Hennes härlighet är filmens enda tillgång och den börjar sina redan efter några minuter.
  Men visst är det lite härligt med den här oförfalskade 80-talsstämningen, det är svårt att förneka.
  Något som fascinerar mig en aning är när rätt slätstrukna actionkomedier är 'based on a novel'. Vem är det som läser actionkomedi i bokform? Är det nån slags manlig motsvarighet till Harlequin-böcker? Skulle av ren nyfikenhet vilja läsa en.

torsdag 10 augusti 2017

Striking Back

Striking Back
The New Kids
1985
Bolag: VideoTrade

  Ooo vilken 80-talsfilm. Känslan kommer direkt i öppningsscenen. Joggning till motivational rock.
  Loren och Abby är två syskon i tonåren som blir föräldralösa efter att ha växt upp på en marinbas där pappan var överste. Nu ska de istället bo hos farbrorn Charlie i nån liten håla i Florida. Charlie är en godhjärtad men naiv liten man som ägnar sitt liv åt att försöka starta upp ett övergivet tivoli.
I skolan får de präktiga syskonen problem med stadens ligistgäng, ett gäng hjärndöda hillbillies som skjuter på flaskor och torterar djur på fritiden. När gängets övergrepp blir råare och råare så bestämmer sig Loren och Abby till slut för att hämnas.
  Ni hör, det är allt på samma gång. Highschool, hämndvåld och AOR till träningsscener. Som en avsmakningsmeny från en videobutik 1985. Det som är lite fint är att det är just små munsbitar man får av allt. Filmen är våldsam utan att vara explicit (om nu inte Gunnel Arrbäck varit och roffat åt sig godbitarna) och grym utan att vara Abel Ferrara-sleazig.
  Ligistgänget är castat efter konstens alla regler. John Philbin gjorde väl i stort sett bara den här typen av roller i sin ungdom. Kanske fortfarande, har inte följt honom (eller någon annan skådis) de senaste 10-15 åren. James Spader spelar gängledaren Dutra, en liten försmak av hans paradroll i Pretty in Pink ett par år senare. Och nej, han såg inte ut som 16 när han var 24 heller.
  Man bara sitter och myser. Filmen funkar så bra. Man blir uppriktigt förbannad på idioterna och man tycker så synd om söta Lori Loughlin som får stå ut med all skit. Tur att hon har gullige nörden Mark (Eric Stoltz) vid sin sida.
  Inte ofta jag önskar att upplösningsscener ska vara längre än de är, men själva slutscenerna på det nattstängda tivolit hade gärna fått pågå tio minuter till. Det kanske de gör i originalversionen, förresten.

torsdag 3 augusti 2017

Yxmordet

Yxmordet
A Killing in a Small Town
1990
Bolag: Arena

  Högsommar. Ni som brukar läsa det jag skriver vet hur jag helst tillbringar mina dagar då. Jupp, i källaren med tv-filmer från 80-talet på vhs. Allra helst en based så klart.
  Rotade fram den här ur filmarkivet. Läste baksidestexten och funderade på om jag sett den. Jag har ju sett Brian Dennehy i slutplädering stå och luta sig mot juryn som avbildas på baksidan, men det har ju alla som sett mer än tre amerikanska tv-filmer i sitt liv.
  1980 begås ett mord i en liten stad i Texas. Offret är Peggy Blankenship, en småbarnsmamma som är aktiv i den lokala kyrkan. Peggy hittas brutalt yxmördad i sitt hem och förutom hennes eget blod så finns grannfruns blod över hela huset. Grannfrun är Candace Morrison (Barbara Hershey), en minst lika präktig småskolelärarinna, även hon aktiv i den lokala kyrkan.
  När detta står klart väntar en puttrig tv-deckare utan vare sig spänning eller oväntade vändningar, men tryggheten i en amerikansk verklighetshistoria i en sömnig småstad går inte att förringa. Dessutom så klart hantverksmässigt framfört av alla inblandade, även birollsgiganten Hal Holbrook räknas in i den skaran.
  Svårt att skriva något riktigt passionerat om någon man bara sitter och tittar på i väntan på att solen ska gå ner, men detta är Korv Stroganoff i tv-filmsform. Skedmat.

onsdag 26 juli 2017

Link

Link
Link
1986
Bolag: Sandrews

  Den här filmen såg jag på TV1000 någon gång på 80-talet. Minns den som helt fantastisk. Det minns jag i och för sig om Summer School och Ursäkta Var är Floden? också, så mina 30 år gamla omdömen brukar jag ta med en nypa salt innan jag ser om filmer.
  Men herregud, denna var ju verkligen bra. Ett ljuvligt gränsland mellan några av mina favoritgenrer under videohyraråren: onda djur, slasher och ensam-i-ett-hus-thriller.
  Jane Chase (Elisabeth Shue mellan Karate Kid och Cocktail) är en amerikansk student som tjatar sig till att vara hushållerska till en introvert professor (Terence Stamp) som är specialist på schimpanser. Han bor i en enslig slottsliknande byggnad vid den engelska kusten och i huset bor också tre apor. Den vilda Voodoo, den unge och snälla Imp och den egensinnige Link. Link är en före detta cirkusapa med Kung Louie-komplex som klär sig i människokläder och tror han kan göra människosaker.
  Den senaste tiden har hans personlighet förändrats och professorn bestämmer sig för att avliva honom. Då börjar folk och djur försvinna för att hittas döda i huset. Mitt 80-talsluttrade videosinne vet inte om det är för att mordscenerna är bortklippta eller för att filmens syfte faktiskt inte är att visa så blodiga mord som möjligt. Men det spelar ingen roll för man sitter ändå bitvis på nålar när Link kryper omkring i husets ventilationsgångar och man inte vet var han ska dyka upp härnäst.
  Svårt att säga vart jag vill placera den här filmen. Lyx-slasher? Den är ju brittisk, vilket gör att den automatiskt känns snäppet över sina amerikanska kusiner vad det gäller skådespelare, men även bortsett denna illusion så är det en ovanligt snygg och välskriven film. Och aporna! Helt fantastiska.
  Nu tar jag väl i lite men det är lite som en Hitchcock-filmatisering av en Stephen King-roman. Får se om jag står fast vid den åsikten om 30 år, eller om jag är tillbaka på Ursäkta Var är Floden? då kanske.

torsdag 20 juli 2017

Into the Sun

Into the Sun
Into the Sun
1992
Bolag: FilmKompaniet

  1992 jobbade jag helger i en videobutik i Halmstad. Ett soft extrajobb skulle många säga. För mig vad det himmelriket att äntligen komma bakom kulisserna i videobranschen som jag romantiserat sedan jag blev videot några år tidigare.
  Man fattade rätt fort vem som var vem. För den slicke stockholmaren från Warner Home Video var man inte vatten värd när han kom på säljbesök. De mindre bolagen, däremot, kunde gärna ge bort reklamtröjor och tittkopior även till oss som bara stod bakom kassan.
  Bäst känsla fick jag för FilmKompaniet. Jag tyckte lite synd om dem minns jag. De hade så många dåliga filmer som de talade så varmt för. Deras licensjackpotar var när de lyckades få någon film som hade något annat än en tv-skådis i huvudrollen. Rutger Hauers "Wedlock" var en sån. Den här filmen var en annan.
  Jag tror aldrig ens jag såg den då, men videobutiken svämmade över av affischer, mobiler och kassaunderlägg med "Into the Sun"-motiv. Om man marknadsför en b-film som en a-film så lurar man många. Men inte mig. Jag visste ju att det förmodligen var en skitfilm.
  Det är därför jag plockar den ut i mitt videoarkiv med en nostalgisk "åh just det, DEN"-känsla.
  Anthony Michael Hall och Michael Paré är stjärnorna här. Båda med upp mot tio sedan senaste framgången vid tillfället. Hall spelar filmstjärnan Tom Slade som ska öva inför kommande roll i en flygfilm och skickas till amerikansk flygbas i oklart arabland för att tränas av Kapten "Shotgun" Watkins. Denna är naturligtvis motvillig till sånt trams och vips så har vi en blandning mellan "Ett Tufft Jobb" och "Top Gun" i våra händer.
  Minns knappt "Ett Tufft Jobb" men den var väl lite rolig, eller? Väldigt oklar humor i den här filmen i alla fall. Vet inte om man ska skratta åt när Michael Paré kör lite med A-M Hall, eller om hans sköna kommentarer ska vara lite kul? Ska det vara skoj när "araberna" (amerikanska skådisar i lösmustascher) lyssnar på Dolly Parton i bilen? Driver man med genren när sekreteraren klär sig i kort kjol och ser ut som Traci Lords? Idag kanske det skulle vara lite quirky sådär, men knappast 1992 väl?
  Men jag ska inte ifrågasätta. Istället tuggar jag i mig en ganska lättittad, stundtals lite underhållande actionfilm. Aldrig rolig, aldrig spännande. Men kul att filmen äntligen är mer än ett kassaunderlägg för mig.