söndag 11 mars 2018

Han Vet Att Du Är Ensam

Han Vet Att Du Är Ensam
He Knows You're Alone
1980
Bolag: Esselte Video

  Så klart har jag sett den här gamle videoklassikern, men det var närmare 30 år sedan och jag minns faktiskt vare sig handling eller några specifika scener.
  Det jag minns är att den i princip var känd för två saker:
  1. Tom Hanks debutfilm.
  2. En av få rysare kvar på hyllorna efter räderna i kölvattnet efter Studio S och videovåldsdebatten 1980.
  Och visst, som videovåld duger den inte långt. Långt mellan morden och all brutalitet sker utanför bild. Men för mig som romantiserar just den här biten av filmhistorien är den balsam för själen.
  Höst i amerikansk småstad. Bara det. Villaområdena i Staten Island plågas av en massmördare som till synes ger sig på unga kvinnor som är på väg att gifta sig. Lite andra stryker med av bara farten, mannen som driver brudklänningsbutiken till exempel. En av dessa tjejer heter Amy och hon känner sig både förföljd och osäker på sitt kommande giftermål.
  Större delen av filmens tid handlar faktiskt om det sistnämnda. Ex-pojkvännen försöker övertyga henne att inte gifta sig, vänner tycker att hon måste vara säker. Kan väl inte påstå att den här biten av filmen är direkt intressant, men jag gillar ändå hur man förkroppsligar karaktärerna innan man tar livet av dem. Att jämföra med de snarlika Halloween-filmerna där man knappt har lärt sig namnet på folk innan de hackas i bitar.
  Men visst är det väl ändå en slasher detta. Jag tycker man får den där lite naiva och påhittat amerikanska känslan som av Giallo-filmerna som utspelade sig i USA. Giallo-symboler som sakrala motiv och lagom Halloween-likt pianoklink ramar in bra.

torsdag 1 mars 2018

Dunder & Brak

Dunder & Brak
Playing For Keeps
1986
Bolag: Jaguar Films

  Jag kan tycka att ungdomsfilmer av 80-talssnitt har två valmöjligheter. Antingen är de roliga eller så är de varma.
"Dunder och Brak" är i den ganska stora grupp av filmer som är varken eller.
  Danny är en ung New York-kille som vänder skolan ryggen för att "gå sin egen väg". Dessvärre innebär det mest saker som att tjuvkika på småtjejer och missköta olika jobb. Livet ser ut att vända då han plötsligt ärver ett gammal hotell ute på landsbygden som dock visar sig vara rivningsfärdigt. Då kläcks den briljanta idén att samla alla sina vänner från storstan för att bygga ett partyhotell för ungdomar.
  Mer än så behöver man egentligen inte säga för att ni ska se hela filmen framför er. Manus av Harvey Weinstein, vilket väl förklarar de många (och långa) scenerna med partajande halvnakna tjejer.
  Värdet sitter snarare i 80-talsinramningen. Ett ambitiöst popsoundtrack, John Hughes-inspirerade drömsekvenser och annat som mitt i allt elände trots att slår an en ton av nostalgi. Även om jag inte ens tilltalades av såna här filmer när jag var i målgruppen (14 år typ) så finns det en viss känsla av 80-talig eftermiddag framför FilmNet.

tisdag 13 februari 2018

Människojägaren

Människojägaren
The Hunter
1980
Bolag: Esselte Video

  Utmanar mig själv genom att trycka in en film som verkar jättetråkig i spelaren. Ofta har jag rätt klart för mig vad jag känner för när jag ska se gammal film. Det har en tendens att bli samma fem typer av filmer. Det har också en tendens att aldrig bli filmer som uppfattas grabbiga eller kultiga. Skulle aldrig i mitt liv se Blues Brothers till exempel.
  Ändå kan jag vara sugen på känslan av 1980 ibland. Det där dimmiga gränslandet mellan 70- och 80-tal där filmer både kunde vara 80-taligt glammiga och innehålla sladdande amerikanare i San Fransisco.
  Jag inbillade mig att den här filmen skulle vara just en sådan film, men jag hade fel. Sällan har väl en film inspelad på 80-talet varit så till bredden laddat med allt var 70-talet innebär. Småstadsrealismen från Martin Scorsese blandat med discofunkiga polisjakter på hustak a la Don Siegel. Men på något vis slinker det ner rätt lätt.
  Steve McQueen spelar i sin sista film Ralph Thorson, en prisjägaren som har överlevt sig själv. Hans fru väntar barn och vill att han ska skaffa ett vanligt jobb, but a man's gotta do...jadda jadda. Den biten blir man ju trött på i första bildrutan, men annars gillar jag rätt mycket med den här filmen. Mellan skurkjakterna har den en vardagsvärme som gör att man i alla fall inte suckar så mycket som jag förväntat mig.
  Sedan är jag ju svag för 70-talet som actionårtionde alltså. Biljakter i nybyggda parkeringshus, skottlossningar i panik på fullsatta tunnelbanevagnar. Allt shot on location utan specialeffekter. Rätt mäktigt ändå.

måndag 29 januari 2018

Som En Tjuv Om Natten

Som En Tjuv Om Natten
Theif of Hearts
1984
Bolag: Esselte Video

  Jag har ett medfött fel i min hjärna som gör att en film inte alls behöver vara bra om den har den rätta känslan. Och då snackar vi inte om nån noir-känsla eller äkthetskänsla utan av en känsla som till exempel den här filmen har.
  Känslan av en varm 80-talskväll? Känslan av att cykla hem med en film och en chipspåse från videobutiken 1986? Ja, nåt sånt. Visst kan jag nosa lite på den känslan när jag ser om nån gammal 80-talsklassiker ibland, men de flesta är så väl uppdaterade i mitt huvud att de aldrig tillåtits bli gamla. Fletch är ingen 80-talsfilm, det är en aktuell film för mig.
  Vad har vi här då? Jo, en film som checkar i så många 80-talsboxar att man nästan glömmer att följa med i handlingen för att inte missa nån liten markör i bakgrunden. Erotisk thriller! Ledmotiv av Giorgio Moroder! Harold Faltermeyer-score! Folk som bor i pimpade industrilokaler!
  Scott Muller (Steven Bauer) är en inbrottstjuv av den lite finare sorten. Han samarbetar med Buddy (en ung David Caruso) som jobbar på en lyxrestaurang och tipsar Scott om vilka par som är där så han kan bryta sig in i deras hus. En kväll bryter han sig in hos rika paret Ray & Mickey och plockar med sig Mickeys dagböcker av bara farten.
  Han läser om Mickeys fantasier att träffa den perfekta mannen, och sedan ser han själv till att träffa henne och vara just den mannen och de startar en relation. Frågan är bara hur länge han ska lyckas dölja vem han är.
  Men handlingen är rätt sekundär egentligen. Den är i alla fall tillräckligt spännande för att man inte ska bli uttråkad. Men den verkliga stjärnan är som sagt inramningen. Steven Bauer är den perfekta 80-talssnyggingen i division två. Snygg men samtidigt lite opålitlig och Vanilla Ice-farlig, sådär.
  En rolig detalj är att poliskommisarien, som lyckligtvis har en rätt liten roll i handlingen, spelas av Alan North, som alltså gör ytterligare en roll där han både ser ut och låter likadant som i Police Squad och Hör Upp Blindstyre! nämligen som en polis i trenchcoat som går omkring med öppen mun och ser lite korkad ut. Bra typecast!

tisdag 16 januari 2018

Blomblad För Vinden

Blomblad För Vinden
Flowers in the Attic
1987
Bolag: TransWorld

  Ytterligare en film som föll lite mellan stolarna när det begav sig. När den kom så tyckte jag den verkade för läskig, och sedan när man väl vaggats in i videovåldet värld så verkade den för mesig. Med facit i hand hade jag ganska rätt.
  Baserat på en roman av Virginia Andrews kan man ju låta sig ana att det inte handlar om någon Video Nasty direkt, men det är faktiskt så pass våldsfritt att man ryggar tillbaka lite när en av huvudrollsinnehavarna skär sig lite i armen.
  Handlingen då. En präktig kvartett sammansvetsande unga syskon tvingas lämna sitt uppstyrda liv när pappan dör och mamman inte har råd att bo kvar i familjens hus. Istället beger de sig till mammans föräldrahem på en stor viktoriansk herrgård, där morfar ligger för döden. Problemet är att hon sedan länge har brutit med sin familj då hon gift sig med fel man en gång i tiden.
  Nu ska hon försöka vinna tillbaka pappans hjärta för att få en plats i testamentet, samtidigt som pappan inte ska få veta att barnen existerar. Barnaskaran får leva inlåsta på vinden tills dess att pappan har gått bort.
  Sedan pågår något slags kammarspel där man vet väldigt lite av vad som händer utanför barnens rum. Den biten känns väl inte gastkramande spännande direkt, men ger en viss stämning. Problemet är den tvfilmsmässiga inramningen. Ett Hallmarkskt skimmer vilar över såväl skådespelare som filmproduktion, och det ligger ganska mycket till last tyvärr. Drömmer om att se den här filmen med lite småsunkiga skådisar på 16 mm film från 1980. Sån är jag.
  Det hinner bli lite tradigt också. Det kan man inte bara lasta produktionen för, mer en fråga om segt händelseförlopp. Men det tar sig. Sista kvarten, när hela historien nystas upp, är högklassig mysrysare. Om än med Disney-glasögon.

lördag 2 december 2017

The Unseen

The Unseen
The Unseen
1980
Bolag: Walthers Video

  Jag kan tycka det är lite märkligt att jag inte sett den här filmen tidigare. Varje bildruta känns som något jag skulle ha tuggat i mig med förtjusning på 80-talet.
  Problemet är väl omslaget. En lieman som travesterar "I Want You"-postern? För tankarna till den hiskeliga genren skräckkomedi och i värsta fall - hua - Troma.
  Men när kassetten äntligen åker in i spelaren så visar sig en mer eller mindre rättrogen slasherrysare av tidig 80-talsmodell. Omslaget förstår jag ingenting av. Någon lieman syns aldrig till. "You have been chosen. You are doomed. Prepare yourself for...The Unseen" fattar jag ingenting av. Men bra det. Detta var nämligen betydligt trevligare.
  Ett kvinnligt reportageteam beger sig till staden Solvang i södra Kalifornien för att bevaka en dansk (!) folkfest (som för övrig verkar finnas på riktigt).   Den huvudsakliga reportern, Jennifer, spelas av Barbara Bach. I övrigt mest känd som Bond-brud, eller kanske Ringo Starrs fru i verkligheten.
  Hotellen är överbelagda men trion får kontakt med en vänlig man som driver ett museum som erbjuder dem logi hemma hos sig och sin fru. Allt börjar gästvänligt men frun är lite skum. Sedan är det nån som tjuvtittar genom ventilerna i golvet. Jupp, paret (som senare visar sig vara syskon) har en missbildad son i källaren och han drar ner tjejerna, en efter en, genom ventilerna.
  Det är något som känns väldigt mycket 1980 över den här filmen. Förutom det givna med miljöerna och modegränslandet mellan 70- och 80-tal, så får jag lite samma känsla som av Video Invests icke-italienska filmer. Det videovåldiga överspelet.
  Men även känslan av kvalitet mitt i allt sunk. Som jag ofta återkommer till på den här bloggen så hände något negativt med b-filmen i slutet av 80-talet, när filmer började filmas på video och i billiga studior. Här är det 16mm och shot on location.
  Spännande då? För en luttrad tittare är det naturligtvis inte det, men som oförstörd 14-åring hade jag nog sett detta med stora ögon.

torsdag 9 november 2017

Star 80

Star 80
Star 80
1983
Bolag: Warner Home Video

  Star 80 är en sån där film som jag har barndomsminnen om. Inte för att jag någonsin sett den utan för att den alltid fanns där i videobutiken när man skulle hyra Tintin-filmer med pappa. Jag tror den var min bild av porrfilm, på något vis. När de tuffa killarna i 3c pratade om brorsans porrfilmer så tänkte jag att de pratade Star 80, eller kanske Blåst på Konfekten, som ju också hade ett sånt där läskigt omslag när man var 9 år. Trettiotre år senare tar jag mod till mig och skjuter in Star 80 i vhs-spelaren.
  Och vet ni, den är based!
 
Det handlar nämligen om Dorothy Strattens alldeles för korta liv. Hon levde sitt enkla tonårsliv i en amerikansk småstad när hon blev träffade småkriminelle Paul Snider (Eric Roberts) som såg till att få henne fotograferad och sedan upptäckt av Hugh Hefner och Playboy.
  De gifte sig men Paul fick inte den skjuts in i de fina salongerna som han hoppats på, det fick däremot Dorothy som blev mer och mer upptagen med fotograferingar och filminspelningar. Paul blev sakta mer och mer manisk av sitt utanförskap och när Dorothy dessutom inleder ett förhållande med regissören Peter Bogdanovich så tar han livet av henne och sig själv.
  Låter som en rejäl spoiler där men filmen börjar faktiskt med just mordet, och blickar sedan tillbaka till vad som föranledde.
  Okej, man hade kunnat dra ner på snusket faktiskt. Scenerna på strippklubbar och vid Dorothys plåtningar känns onödiga långa (ibland nästan olidligt) men ändå så gillar jag verkligen den här filmen. Känns som en intressant relationsfilm, trots allt. Framför allt Dorothy som trots Pauls tilltagande galenskap försöker vara snäll och rättvis mot honom.
  Egentligen blev jag nyfiken på den här filmen redan för ett par år sedan när jag såg den mediokra komedin They All Laughed som blev en av Dorothy Strattens få avtryck till eftervärlden.

Quicksand: Utan Återvändo

Quicksand: Utan Återvändo
Quicksand: No Escape
1992
Bolag: CIC

  Det är något väldigt behagligt med en tv-thriller från tidigt 90-tal. Kanske för att det påminner mig om när jag såg dussintals av såna med ett öga när jag jobbade i videobutik på helger under gymnasiet. Man kunde vara borta en stund, fattade ändå ungefär vad som hänt. Man visste att det inte skulle bli jättevåldsamt eller för snuskigt (opassande när filmer rullade på skärmar i butiken). Det är något med tvfilmens slätstrukenhet som tilltalar mig.
  Men så finns det tv-filmer som verkligen kräver och förtjänar den där totala uppmärksamheten.
  Detta var en sådan. Så man nästan tycker det är synd att de inte gjorde en film av istället. Scott Reinhard (Tim Matheson) är en hårt arbetande arkitekt som får reda på att hans kollega har mutat kommunfolk för att få ett projekt i land. Deras samtal hörs av den pensionerade polisen Doc (Donald Sutherland) som sätter igång en utpressningskarusell som blir omöjlig att ta sig ur.
  Kanske inte låter så upphetsande, och visst det är ju helt våldslöst och aldrig riktigt spännande, men ändå sitter man där och vill inte missa en sekund för att historien hela tiden vänder och tar nya vägar.    Är nog svag för vem-kan-man-lita-på-filmer.