lördag 16 mars 2024

One Man's Justice

One Man's Justice
One Good Cop
1991
Bolag: Hollywood Pictures

  Till att börja med: vilket bedrövligt omslag! Det är ändå Hollywood Pictures och någorlunda tung cast. Lite trist att omslaget signalerar "pilotavsnitt av deckarserie som släpptes på video i Sverige eftersom den inte gick på tv", för detta är ett klart sevärt actiondrama.
  Michael Keaton spelar Artie Lewis, en New York-polis som jagar knarklangare på gatorna ihop med bästa vännen och kollegan Stevie (Anthony LaPaglia). Vid en insats hos ett lägenhetsbråk skjuts Stevie ihjäl av en man hög på innedrogen Ice.
  Artie och hans fru (Rene Russo) tar hand som Stevies tre barn i väntan på att de ska hitta fosterföräldrar, och vill gärna ta hand om dem längre än så, men det saknas pengar. Artie får då idén att råna knarkkungen Beniamino för att få råd att köpa ett hus till sin nya familj.
  Dock är de snart honom på spåren.
  Fram till sista kvarten så det här mycket mer ett drama än en action, med korta avbrott för medioker polisaction här och där. Men det spelar ingen roll för det familjedramat man bryr sig om. Keaton och Russo är fina som det grubbliga och välmenande paret, vilket så klart rimmar illa med att vara jagade av knarkmaffian.
  Som drama inte superstarkt, men ser man den som en polisfilm så finns här ändå ovanligt mycket hjärta och kvalitet.

tisdag 12 mars 2024

Space Camp

Space Camp
Space Camp
1986
Bolag: Transfer

  En film som jag förvånar mig själv lite över att inte ha sett tidigare. Är ingen fan av rymdfilmer, det är väl förklaringen, men en mysig 80-talscast med Lea Thompson, Tom Skerritt, Terry O'Quinn och Kelly Preston borde ha vägt upp för det. Och Joaquin Phoenix (på den tiden han hette Leaf) som gullig tioåring!
  Till Nasas Space Camp kommer ungdomar med rymdintresse från hela landet till någon slags sommarläger där man får lära sig hur allt fungerar. Vid en simulering av en raketstart riskerar farkosten explodera om man inte skjuter upp den, and away they go. Ett gäng rymdnördar och en handledare rakt upp i rymden i en raket som är helt oförberedd för resa. 12 timmars syra och ingen mat.
  Urmysigt litet ungdomsäventyr som har några spännande scener, men annars mest andas den trevliga känslan av äventyr med 7-årsgräns. Jag kan bli lite sur att jag inte såg den här som ung. Då hade den nog varit en klassiker för mig idag. Nu hamnar den ju mer i kul-att-ha-sett-högen, men det är ändå trivsamma 100 minuter.

lördag 9 mars 2024

Death Valley

Death Valley
Death Valley
1982
Bolag: Esselte

  Billy (Peter Billingsley) är en ung pojke som lever med skilda föräldrar i New York. Mamman (Catherine Hicks) har träffat en ny man i Kalifornien och Billy följer motvilligt med dit för ett besök i Death Valley. I en stad de passerar härjar en seriemördare och Billy råkar hitta ett halsband som tillhör mördaren på en av mordplatserna. Detta får mördaren reda på och börjar jaga Billy och hans familj på deras resa.
  Får sån extremt mysig känsla i filmens intro. Billy går på New Yorks gata med sin pappa, 1982, höst i luften. Men sedan drar de ut i öknen och jag tappar all kemi. Dock kommer den tillbaka ganska fort ute på vägarna. Karga ökenlandskap är verkligen ingen favoritmiljö för mig i film, men ihop med den lite märkliga filmmusiken (Dana Kaproff) så blir det faktiskt väldigt speciell stämning ändå. Gnissliga stråkar och plötsliga ljud trots att det inte händer något i bild. Det blir nåt visst. 
  Just den biten där Billy upplever att de förfölja av mördarens bil påminner en aning som Spielbergs "Duellen". Finns en del andra goda thrillerögonblick. Som när sheriffen (Wilford Brimley) besöker mördaren i hemmet. Väldigt speciell stämning.
  Men ju längre filmen går mot sitt slut, ju mer standardthriller blir det. Med mördarjakt av slashermodell. Inte dåligt, men stämningen är long gone.

tisdag 5 mars 2024

Mördarens Sista Vittne

Mördarens Sista Vittne
Deadly Messages
1985
Bolag: Video Trade

  Nä, nu har det varit mycket storfilm på sistone. Behöver koppla av med en lättuggad tv-film! En "ondskefull thriller" från 1985. Det låter det.
  När Laura (Kathleen Beller) kommer hem till lägenheten en kväll ser hon sin rumskompis bli mördad utifrån. Men när polisen kommer till platsen så hittar de inget spår av mord, men inte heller någon rumskompis. Laura börja känna sig förföljd av en man som dyker upp när hon är ensam, men sedan när hon får sällskap är han borta. Hon plockar då upp ett gammalt ouija-board  (eller "psykograf" som översättaren väljer att kalla det) och finner att någonting minsann hänt i lägenheten tidigare.
  Samtidigt blir frågetecknen fler kring Laura själv. Hennes pojkvän får reda på saker om henne hon inte berättat, och som hon inte verkar känna till själv.
  Från en inledande tråkkänsla (ouija board, smygande man...) så utvecklad filmen till en rätt mysig pusseldeckare där man sakta får klart för sig vem Laura är och vad som har hänt. Den biten gillar jag mycket. Tyvärr så varvas den med en massa tråkig som drömmiga förföljelsejakter där man inte vet om hon inbillar sig eller inte. Hade man kokat ner detta till ett puttrigt thrillerdrama hade den varit top notch.

söndag 3 mars 2024

Dreamscape

Dreamscape
Dreamscape
1984
Bolag: Sandrews

  Drömmar och hallucinationer på film. Doesn't get to me! Tycker det är så tråkigt. Gäspar mig genom drömscenerna i Elm Street. Den inställningen har gjort att den här blivit stående i hyllan i många år. Gav den en chans ikväll.
  Alex (Dennis Quaid) kallas till ett forskningsprojekt där man utreder om mardrömmar skulle kunna botas genom att en försöksperson "kopplas in" i drömmen för att uppleva den ihop. Låter kanske inte så farligt, men det är mycket hyschande kring projektet och när Alex tackar ja, så blir han ständigt övervakad och förföljd.
  Efter ett tag står det klart att använder projektet på felaktiga grunder, man kopplar in mördare för att se om det går att döda en person i drömmen som sedan dör i verkligheten. Det går och samtidigt visar det sig att USA:s president lider av mardrömmar och tas in på kliniken.
  En Terror på Elm Street med politisk agenda kanske man skulle kunna säga, men det här filmen kom faktiskt några månader före. Huruvida de kan ha inspirerat varandra vet jag inte, men jag är i ungefär lika ointresserad av drömsekvenserna här som i Elm Street.
  Däremot finns här ett thriller-element som jag tycker mer om. En "ingenstans att ta vägen"-thriller slinker alltid ner, och det är ju ungefär dit filmen drar när Alex börjar forska i klinikens planer och syften.

torsdag 29 februari 2024

Vita Nätter

Vita Nätter
White Nights
1985
Bolag: Video Trade

  Klassisk soundtrack-film från 80-talet som jag sett men knappt minns något om. Just såna här politiska filmer från förr brukar ju dessutom vara värda se om med aningens mer allmänbildning än vad man hade som ostbågeknaprande 15-åring.
  Nikolai Rodchenko (Mikhail Baryshnikov) är en framstående balettdansör som flytt Sovjetunionen och lever på exil i USA. När ett amerikanskt plan tvingas nödlanda i Sovjet skadas Nikolai och hamnar på ryskt sjukhus där hans identitet avslöjas.
  Överste Tjaiko (Jerzy Smolimowski) låter inte Nikolai lämna Sovjet utan placerar honom istället med en amerikan, steppdansaren Raymond (Gregory Hines) som gjort en bakvänd resa och lever i exil i Sovjet eftersom han är oskyldigt anklagad för mord i USA.
  Raymond ska få Nicolai att börja dansa igen, fast denna gången för sitt fosterland, samtidigt som de börjar planera att rymma från landet.
  Kalla kriget så det stänker om det. I Sovjet är det kallt och ondskefullt, i USA finns frihet. Disneyland. Gillar man att se Baryshnikov eller Hines dansa/steppa så finns några scener där det bjuds. Gillar speciellt scenen då de dansar unison balett till soundtrack-AOR. I övrigt tycker jag dramat känns lite segt och utspätt. "Var det inte en sån här scen precis nyss?". Den känslan.
  Men mot slutet av filmen, sista halvtimmen kanske, så dras snaran åt lite och blir rejält dramatiskt och faktiskt riktigt spännande. Sedan eftertexter till "Say You Say Me". Värt en småtråkig resa!

söndag 25 februari 2024

Jordbävningen

Jordbävningen
Earthquake
1974
Bolag: Esselte Video

  Avrundar helgen med en katastroffilm från genrens stora år, Jordbävningen. Osäkert om jag sett den tidigare. De flyter ju ihop lite, de där filmerna.
  Här följer vi genrens klassiska schema med först en timme då vi lär känna ett antal karaktärer och deras vedermödor i Los Angeles. Charlton Heston ska lämna sin fru för unga Denise, men samtidigt ta emot toppjobbet efter fruns pappa. George Kennedy spelar en polis som vägrar anpassa sig efter klagomål från förmögna skådisar och får sparken, börjar dricka. Richard Roundtree spelar en daredevil som planerar ett våghalsigt MC-stunt. Victoria Principal i afro spelar hans tjej.
  Men så händer det. Marken börjar skaka och Los Angeles rasar ihop till ruiner. Landmärken som Capitol Studios ramlar ihop som ett korthus. I rasmassorna får vi återigen följa våra vänner, vilka klarar sig och vilka gör det inte?
  Det är ju härligt att se såna här filmer i sina varma 70-talsfärger och stjärnspäckade rollistor, det kommer man inte ifrån. Men även om man får en timme att lära känna de här personerna, så är det ju inte tillräckligt för att man ska känna så värst starkt för någon av dem. Jag tänker på ett klassiskt avsnitt av Dynasty (tror det heter Moldovian Massacre) där hela casten är på ett bröllop och terrorister kommer in och skjuter vilt omkring sig. Vi lämnar utan att få reda på vilka som överlevde. Jag minns att det kändes viktigt för mig vilka som klarade sig. Kanske är det just en längre relation till karaktärerna som skulle göra en film som Jordbävningen mer angelägen. Eller ens angelägen.
  Men det finns ju andra kvalitéer än att bli berörd på djupet. Den som kommer hti för drama har inte kommit förgäves. Det är ju verkligen överdådigt med scener där Hollywood dränks av en brusten damm, och just när kyrkor och andra kända byggnader jämnas med marken.
  Sedan, så klart, alltid tryggt att ha sällskap med katastroffilmsansiktet nummer ett: George Kennedy.