torsdag 23 juni 2016

En Fru För Mycket

En Fru För Mycket
Micki + Maude
1984
Bolag: VideoTrade

  Dudley Moore kan eventuellt ha varit en härlig kille privat, men hans varumärke som skådis ter sig så här 30-35 år efteråt som ganska olustigt. Att tönten får tjejen är en sak, det kan jag köpa och tycka är behjärtansvärt. Men när tönten är en självisk idiot som ändå vinner i slutändan för att han pratar Queen's English, är gulligt fumlig eller bara allmänt whimsical, då skaver det lite för mycket för att man ska kunna titta friktionsfritt.
  Här spelar Dudley Moore en smått osympatiskt nyhetsankare som blir osidosatt av sin fru, karriäristen, och därför känner att det är helt ok att ha en affär med en ung cellist som han får kontakt med via jobbet. Cellisten spelas av Amy Irving, 80-tals stora kulturbabe, är tvärtemot frun spontan och ungdomlig och Dudley råkar visst göra henne gravid. Han lovar då henne att direkt skilja sig från sin fru och satsa på den nya familjen.
  Det visar sig då att även första frun har en glad överraskning, hon är också gravid. Dudley har inte hjärta att göra slut med henne, utan gifter sig istället med den andra också, och lever sedan ett dubbelliv där han hastar mellan lägenheter på äkta 80-talsvis.
  Blake Edwards har gjort denna. Det var ju så här hans 80-tal såg ut. Relationer med buskisförvecklingar. Krydda med lite Woody Allen-neuroser, Emile Ardolino-gull, ja, ni förstår grejen.
  Och då behöver ni egentligen inte se filmen, om ni inte - som jag - får orimligt mycket ut av att titta på suddiga hyrfilmer på vhs mitt i sommaren. Det var ju då erbjudandet om 3 filmer i 3 dygn var som allra starkast, när nästan ingen hyrde film och alla godbitarna stod kvar på hyllorna för oss ljusskygga. En Fru För Mycket ger mig en tillräckligt stark känsla av den tiden för att bortse från att filmen - med några få undantag - är båda tråkig och provocerande.

onsdag 30 december 2015

Salems Lot - Återkomsten

Salems Lot - Återkomsten
A Return to Salem's Lot
1987
Bolag: Warner Home Video

  Någon kanske minns min gränslösa förtjusning över tv-filmatiseringen av Stephen Kings "Salem's Lot" här i bloggen för ett par år sedan. Ändå har det dröjt tills nu för mig att trycka in uppföljaren i videospelaren. Kanske inte så konstigt egentligen, uppföljare brukar ju oftast inte bara vara sämre utan även på något vis föra originalet i lite sämre dager.
  Ett par saker med den här filmen intresserar mig i teorin i alla fall. En uppföljare som är en spelfilm (alltså biovisad) trots att originalet, den som är baserad på Kings bok, är en miniserie gjord för TV. Förhållandet brukar ju snarare vara det omvända.
  Sedan är den gjord av Larry Cohen, mest känd för It's Alive-trilogin men framför allt totalt oförutsägbar i vad han gör och hur bra han gör det. Ena sekunden gör han påkostade storfilmsmanus (Phone Booth, Torpeden etc) för att nästa sekund göra trash cinema av Troma-karaktär.
  Så det är klart man blir nyfiken var på skalan en Stephen King-uppföljare från 1987 ska hamna.
  Om man bara utesluter möjligheten att Larry Cohen, någonstans i mitten av sin karriär, plötsligt skulle drista sig till att göra en vampyrslasher av dussinkaraktär och dessutom i uppföljarformat, så måste nog detta ses som någon slags homage till genren. Ungefär som Tarantinos hyllningskaruseller numera. Eller som Wes Cravens "Scream" på 90-talet.
  Vi säger så.
  I så fall är det ett roligt ihopkok av måsten i sådana här sammanhang. Handlingen först då. Huvudpersonen är journalisten Joe Weber spelad av Michael Moriarty. Detta älskade b-filmsansikte är inte bara en Cohen-favorit utan perfekt i rollen. Här ser han ut som en förvuxen Anthony Michael Hall ungefär. Han får vårdnaden av sin värsting till son och tar honom från storstadsbuset ut på lugna landet och byn Jerusalem's Lot där han växte upp.
  Oturligt val då hela staden ser ut precis som när Joe lämnade den och alla är dessutom lika gamla som då. De är så klart vampyrer och söker förståelse av Joe och ber honom skriva deras bibel.
  Liknande upplägg som i originalet alltså, fast där Stephen Kings historia var oförutsägbar och spännande är detta bara som att fylla i färgerna i en målarbok.
  Festsminkade 80-talsungdomar får fel på bilen mitt i natten. Wops! Några övernattande luffare blir dödade och uppätna av skrattande småbarn. Rätt läskig scen, faktiskt.
  Men mest av allt roas man ju av hur filmen är som en smoothie på ens videosamling från högstadiet. Lucio Fulci finns här på ett hörn. Orgelkonserter på moog i spänningsscenerna. Kalla kriget finns här. Rädslan för det andra.
  Man biter ju inte på naglarna direkt, men videomyset finns här.

torsdag 10 december 2015

Moving Target

Moving Target
Moving Target
1988
Bolag: Esselte Video

  1989 var mitt första stora videohyrarår. Det hade väl att göra med att jag fyllt femton och fick hyra film i eget namn och slapp dra med pappa till videobutiken. Det var även året då jag upptäckte hur man kunde kopiera hyrfilmer. Det har jag berört ett par gånger tidigare i den här bloggen.
  Esselte Video var det absolut säkraste kortet när man skulle hyra. Det var nästan alltid åtminstone hyfsade filmer, de gick att kopiera och de ingick i alla erbjudanden. Så under 1989 hade jag plöjt genom så gott som allt i Esselte-utbudet som inte verkade vara alltför krångligt.
Därför är det så märkligt att jag inte sett den här filmen innan. Minns omslaget vagt från hyllorna, men inte mer än så. Känslan av 1989 gör sig påmind redan innan filmen börjar och jag märker hur jag fortfarande kan trailern till En Fisk Som Heter Wanda så gott som utantill. Ja, herregud vad man hyrde kopierbara tv-thrillrar i jakt på det stora fyndet.
  Här är fyndet!
  Här är filmen jag hade blivit helt tokig om jag hade kommit hem med 1989. Den har alla viktiga parametrar från mitt 15-åriga filmjag. Amerikanska villaförorter, 16-åringar med sportbilar, den perfekta balansen mellan spänning, action och "ungdom".
  Idag sitter man ju kanske mer och ler nostalgiskt åt hyrvideokänslan. Det är nästan så att kroppen automatiskt reagerar och ger mig ostbågeflott på fingrarna.
  Toby (en ung Jason Bateman) spelar i ett coolt rockband och har precis träffat en snygg tjej (en ung Chynna Phillips, från bandet Wilson Phillips!) när hans föräldrar skickar iväg honom på ett sommarläger för musiker där alla andra spelar fiol och sånt töntigt. Han rymmer från lägret och tar sig hem, men när han kommer hem så är familjen borta och huset helt tomt på möbler. Då börjar en jakt på vad som hänt, samtidigt som Toby har både FBI och ett skurksyndikat i hälarna.
  Ungdomsthriller! Detta vackra ord. Finns det ens längre? Jason Bateman gör det här precis lika bra och vimsigt som Corey Haim eller Patrick Dempsey skulle ha gjort det, men ni förstår vilken liga vi spelar i, eller hur?
  Den här hade jag kopierat och lånat ut till precis varenda människa i hela 9c!

tisdag 1 december 2015

Memories of Me

Memories of Me
Memories of Me
1988
Bolag: Esselte Video

  Ok, det var ett tag sedan jag skrev här. Har varit mellan vhs-spelare ett tag och det känns inte rätt att sitta här och snacka om vhs-filmer jag sett digitalt. Ordningen återställd i livet och förhoppningsvis även på bloggen.
  Öppnar med en film med en av bloggens genrehörnstenar: New York-film! Nu befinner vi oss i och för sig största delen av filmen i Los Angeles, men alla beståndsdelar skriker New York. Billy Crystal, Alan King, neuroser.
  Billy spelar Abbie, en populär doktor i NY som lever ett vitsigt men stressigt liv. En dag får han en hjärtinfakt ("due to chronic lack of attention") och börjar fundera över sin frostiga relation med sin pappa i Los Angeles. Pappa Abe (Alan King) är en självcentrerad, åldrande man som försörjer sig mestadels som statist i såpor.
  Väl på plats upptäcker man att pappan har en dödlig sjukdom, så Abbie bestämmer sig för att stanna hos honom istället för att åka tillbaka till jobbet i New York. Han ska även försöka se till att pappan får en talroll innan han dör.
  Ordet vi letar efter är så klart 'heartwarming'. Denna svåra balansgång mellan komedi och drama där Cher oftast dyker upp på ett hörn, eller Lasse Hallström sitter bakom spakarna. Här finns varken Cher eller Lasse till hands men jag tycker man klarar sig utan.
  Billy Crystal har skrivit manus och så klart roffat åt sig största tårtbiten både vad det gäller oneliners och good guy-poäng, och visst, jag saknar filmer idag av den typen som han representerar. Roligaste biten är dock när pappan hankar sig fram i statistvärlden. Hans vänner som 'the guy who mumbles in court rooms' och jakten på en talroll. Jag kan nästan se en del av skämten återanvända i Ricky Gervais Extras-serie, men jag minns kanske fel.
  Hur som helst - riktigt fint att sitta och titta på hoppiga vhs-filmer igen. Kommer kanske inte uppdatera lika frenetiskt som förr, men det kommer i alla fall inte ta ett år till nästa post.

onsdag 12 november 2014

Rush Week

Rush Week
Rush Week
1989
Bolag: Sandrews

  Blev så sugen på en slasher!
  Jag har tidigare ondgjort mig över den där blanka direkt-på-video-bilden som drabbade b-filmen när man gick över till videoformat mot slutet av 80-talet. Vet inte vad som händer, men jag har sakta börjat ömma för den på sistone. Kanske försöker jag utvidga mitt nostalgitänk till att även innefatta sena 80-talet, öppensinnad som jag är.
  Här har vi i alla fall ett ståtligt exempel på allt det där. En mördare är lös på college och en präktig student försöker komma hen på spåren genom att skriva en artikelserie i studenttidningen.
  Ska jag rangordna typiska, amerikanska ungdomsmiljöer så kommer nog college och universitet längst ner på listan. Får ingen riktig kemi med fakulteter, alphabeta, dekanus, dorms och grejer. Kanske för att jag inte förstår den miljön ens på svenska. Här är det i alla fall en massa gaaalna studentfester som jag ser med fingret på fjärrkontrollen men själva mordhistorien är lite fängslande på ett okomplicerat och gulligt sätt. En del naket, så klart, och så då och då lite mord som inte skildras alltför explicit.
  Inte så svårt att hänga med i svängarna direkt. Det som inte står tatuerat i folks pannor framgår på andra sätt. Scener när någon lägger på telefonluren och säger hmm till sig själv. Någon lämnar visst en avslöjande klippbok framme på soffbordet.
  Inte heller regeln att låta ett lokalt new wave-band stå för underhållningen på festen lättar man på. Här är det ett utklätt The Dickies som har den äran. Bra Buzzcocks-pop!
  Läs mellan mina sarkastiska rader nu. Klart man gillar detta. Precis vad jag var sugen på!

torsdag 25 september 2014

Het Linje

Het Linje
The Mean Season
1985
Bolag: Transfer

  På pappret är den prototypen av 80-talsthriller. En seriemördare tar kontakt med tidningsreportern Malcolm (Kurt Russell) och ger honom tips om sina dåd. Malcolm dras mellan att vara mördare till lags för att få fler tips och att ge polisen lagom mycket information för att få fast honom.
  Visst, här finns en tradighet (sura poliser i fladdrande trenchcoats, gnabb på tidningsredaktion) men också en ganska mysig känsla som jag tror har att göra med vädret. Hela filmen utspelar sig under högsommarvärme och just det där att alla springer omkring svettiga (men ändå så klart väldigt snygga) gör att filmen får lite extra puls och nästan en modern indiefilmskänsla i vissa scener.
  Man är ju lite trött på scener som när poliser går och håller för näsan på en mordplats på grund av that damn smell men i den här filmen kommer det nästan till sin rätt. Ännu en gång sommarvärmens förtjänst kanske.
  Men visst, mest av allt sitter man ju och tuggar i sig den vanliga snitslade banan av intriger. Katt-och-råtta-lek med crescendo.

måndag 8 september 2014

The Stepfather

The Stepfather
The Stepfather
1987
Bolag: Transfer

  Det har fallit sig så att mina starkaste minnen av videofilmer på 80-talet inte tvunget är de bästa filmerna, varken enligt gängse uppfattning eller min egen smak, utan de filmer som jag hade kopior av i min egen samling.
  Stepfather II gavs ut av VCM, ett bolag som inte hade något kopieringsskydd och vars filmer jag så gott som utan undantag kopierade när jag hyrde dem. Ettan däremot, gavs ut av Transfer, som hade ett kopieringsskydd som krävde lite trixande för att komma runt. Dessutom var ju alltid Transfer-filmerna dyrare.
  Resultatet har blivit att jag än idag kan tvåan utantill, fastän jag inte sett den på säkert tjugo år, medan jag bara har fragmentariska minnen av ettan, som jag alltså bara hyrde och såg en gång.
  Litet undantag för bloggens tema, med andra ord. Jag har sett den här filmen innan, fast det var väl runt 25 år sedan och jag minns i princip bara någon enstaka scen.
  Kommer direkt in i mysstämning. Höstsol i amerikansk villaförort. Terry O'Quinn spelar en man som precis har mördat hela sin familj av oklar anledning, men går oberörd genom det välstädade bostadsområdet och lämnar sitt gamla liv bakom sig. Några månader senare har han skaffat sig ett nytt liv under namnet Jerry Blake med änkan Susan och dennes tonårsdotter Stephanie.
  Jerry försöker spela korten rätt men kommer inte överens med Stephanie som berättar för din psykolog att hon har en känsla av att Jerry inte är den han säger.
  The Stepfather känns modernare än de flesta andra 80-talsthrillers man tuggar i sig. Inga schablonmässiga "sexiga vittnen" eller trötta poliser utan en historia som växer fram som ett actionlöst drama mer än en effektsökande thriller. Spänningen är av typen att någon rotar i en byrålåda samtidigt som man vet att någon är på väg att upptäcka, och det är ärligt talat bland det värsta jag vet att titta på. Oavsett om det är i en genuint spännande film (som här) eller i ett avsnitt av...tja, Rederiet.
  Med facit i hand så är detta en perfekt film för den här bloggen. En film som andas 80-tal och hyrvideo ut i fingerspetsarna, men som samtidigt har kvalitéer bortom tidsdokumenterande och nostalgi.