lördag 18 februari 2017

Ursäkta, Är Vi Gifta?

Ursäkta, Är Vi Gifta?
Mr. Destiny
1990
Bolag: Egmont

  Ännu en filmgenre jag håller kär. Amerikansk movie magic med nostalgiska förtecken. Som Spielbergs mellanfilmer. Här har vi en komedi under parollen heartwarming om hur livet skulle ha sett ut om inte det där hänt. En pojkdröms-Sliding Doors.
  James Belushi spelar Larry Burrows, en alldaglig man med ett alldagligt jobb och chefer som hunsar honom. Han är fast i tankarna att om han hade träffat den där basebollen 1970 så hade hans liv sett helt annorlunda ut idag. Det var där han fick sin loserstatus. En dag får han sparken från sitt jobb och träffar på Michael Caine som spelar nån slags ängel som ger honom chansen att ändra sitt liv till hur det skulle sett ut om han hade träffat bollen och blivit skolans hjälte.
  Naturligtvis är han nu VD för företaget han jobbar på, bor i ett slott med ägarens snygga dotter och äger alla bilar han någonsin drömt om. Detta är så klart inte heller problemfritt och sakta börja han inse värdet av hur hans liv såg ut tidigare.
  Att se James Belushi i en bytavärldfilm känns helt naturligt. Han specialområde är väl just att vara på fel ställe. Han är ju dock oftast den bullriga killen som rör om i grytan, men här är hans roll faktiskt den motsatta och det är väldigt mycket mer sympatiskt än i den smått snarlika Han Är Jag (som väl kom ungefär samtidigt dessutom).
  Roligt då? Jovars, på något slags småputtrigt sätt är det ganska kul när han inte vet hur man beter sig i fina kretsar, hittar i sitt eget hus eller kan koden att man inte blir kompis med sina betjänter.
  Klart godkänd direkt-till-videomagi!

måndag 30 januari 2017

Sammansvärjningen

Sammansvärjningen
Cry Panic
1974
Bolag: MDC

  TV-filmsfesten fortsätter. Med ett annat tv-ansikte som jag har ett onyktert kärleksförhållande till: John Forsythe. Älskar ju Dynasty. Har knappt sett honom i några andra sammanhang, så det är riktigt svårt att till en början ta in att det inte är Blake Carrington som kommer körande längs en dammig ökenväg i början av filmen.
  Men det är David Ryder, en affärsman som sömnig vid ratten råkar köra på en man mitt ute i ingenstans och ser hur han ligger död vid vägkanten. Han söker hjälp i ett närliggande hus och ringer polisen, men när han kommer tillbaka är kroppen borta.
  I närmsta småstaden avfärdar de olyckan som att han måste ha sett fel, men han ger sig inte utan vill verkligen veta vad som hänt. I en papperskorg hittar han en gammal tidningen med en bild på mannen han precis tror sig ha kört ihjäl. Han visar sig vara stadens mäktige man.
  Handlingen är med sin konspiratoriska thrillerform som hämtad ur en Alfred Hitchcock Presents-shortstory med en historia som hela tiden tar nya vändningar, framför allt i vem man kan lita på och inte. David Ryder bär lite samma decent man-drag som Blake Carrington, vilket passar mig - som inte gillar för mycket förändringar - fint. John Forsythe ÄR verkligen något extra, det är inget jag bara inbillat mig eller vill se.
  Stämningen känns på något vis lite för...bra för att vara standardiserad tv-film från ABC. Jag får lite känslan av krypande glesbygdsskräckisar som Död och Begraven eller Salems Lot när det gäller staden och dess invånare. Fast till kompet av 70-talets tvfilmsfunk istället för fräsande moogsyntar.

tisdag 24 januari 2017

Little White Lies

Little White Lies
Little White Lies
1989
Bolag: Arena

  Om någon skulle råka läsa den här bloggen på återkommande basis så vet ni att jag vurmar för tv-filmer. B-filmer är ofta härliga, speciella och stämningsfulla, men samtidigt väldigt osäkra kort. En tv-film är sällan något som chockar eller berör men ärligt talat har jag nog slutat leta efter de där kickarna inom film. Det är bara så fint att sitta och småtitta på en våldslös thrillerdeckare från 1986 som lika gärna kunde ha varit ett lite längre avsnitt av Matlock. Eller som här - en stabil romcom med farsinslag.
  En av mina absoluta favoriter inom tv-filmen är birollsansiktet Tim Matheson. Kanske grumlas mitt omdöme lite av att jag förknippar honom med en av mina absoluta favoritfilmer, Fletch, eller kanske att han är ganska lik min barndomsidol, Shakin' Stevens. Men Tim känns så himla fin på nåt vis. Som den pålitlige hantverkaren som alltid kommer i tid och gör ett bra jobb.
  Här spelar han Harry, en framstående läkare i Philadelphia som har lätt att hitta kvinnor med svårt att hitta den rätta. Precis samma är det för Liz (Ann Jillian) som är mitt i sin karriär som polis. De hamnar bredvid varandra på ett plan till Rom, spenderar en romantisk helg ihop och återvänder sedan till Philadelphia och bestämmer sig för att fortsätta träffas.
  Problemet är att de ljugit om vilka de är. Harry har förminskat sig själv och säger att han jobbar som biträde på sjukhuset, medan Liz har ljugit att hon och hennes släkt är förmögna och äger en stor hotellkedja.
  Tror ni det blir komplikationer?
  Liz är på jakt efter en känd bedragare som ligger inlagd på sjukhuset där Harry är doktor och det blir naturligtvis ett farsartat springande i dörrar där ingen vill ha steget och reda ut att de ljugit för varandra.
  Jepp, detta är precis så 80-taligt som ni kan föreställa er. Den här typen av romantiska farser är väl ungefär vad Blake Edwards pysslade med på 80-talet, och detta skulle lätt kunna vara något han gjorde mellan Blind Date och Skin Deep, även kvalitetsmässigt.
  Förstklassigt tv-filmsmys!

tisdag 17 januari 2017

Mad Man

Mad Man
Mad Man
1981
Bolag: TransWorld

  Känns den här handlingen igen? Ett gäng lägerledare är kvar i sina cabins en sista natt efter avslutat ungdomsläger och får höra legenden om Mad Man Marz, en bonde som bestialiskt mördade sina familj och sedan hängdes av byborna. Morgonen efter dinglade snaran tom och ingen har sett honom sedan dess. Som av en händelse står hans hus kvar i skogen precis lägret och så klart är just ikväll årsdagen av hans dåd.
  Jepp, tillbaka i slasherträsket. Få genrer gör mig så videonostalgisk som alla dussinvarianter som dök upp i kölvattnet efter Fredagen den 13:e. Filmerna i 10-kronorshyllan - eller ännu bättre 10-kronorsbutikerna - som luktade smutsig plast och det kändaste du kunde hitta var typ Teen Wolf. Naturligtvis fick du gissa dig till vad som hände med mördarnas offer, eftersom de svenska hyrfilmerna oftast var rensade från allt dödligt våld.
  Slashers kunde jag sitta och tugga i mig som chips. Ändå värdesatte jag dem. Många av dem var ju inte ens speciellt gamla när jag såg dem i slutet av 80-talet, men de kändes ändå som att de kom från en annan tid, innan 80-talet blev pastelligt och turkost.
  Drar mig till minnes hur min engelskalärare blev imponerad att jag kunde ordet counselor i sjuan. Så kan det gå när ens engelska preferenser kommer från Sleepaway Camp och The Burning.
  Mad Man är så klart en skitfilm men jag måste ändå lyfta fram den. För att den har allt. Som en provkarta av hur en slasherfilm skulle se ut 1981. Klassisk slasher-plot! Kärleksscener till b-soul skrivna av samma kille som gjort filmmusiken! Glappande ficklampor! Kom igen då bilen, starta! TP, is that you? Stop fooling around!
 
Sorry Betsy, TP är redan död. Du kommer hitta honom bakom nästa buske med en yxa i pannan.
  Stoppar in några chips till.

lördag 14 januari 2017

Ett Odjur Till Morsa

Ett Odjur Till Morsa
My Mom's a Werewolf
1989
Bolag: Jaguar

  Nytt försök att hålla liv i den här bloggen! VHS-tittandet går i vågor här hemma men nu vädrar jag en ny vår så förhoppningsvis lite tätare uppdateringar framöver.
  Lika bra att slå på stort direkt och kolla in en b-komedi från 1989. Rollistan toppad av fina birollsansikten som Susan Blakely och John Saxon och resten av skådisarna av typen som inte ens är trovärdiga när de ligger och sover. Mysigt!
  Ett Odjur Till Morsa heter den här rullen som jag minns mycket väl från hyllorna när den kom, men tror aldrig jag såg den. I alla fall så minns jag den inte.
  Susan Blakely spelar Leslie, en uttråkad morsa som inte får någon uppmärksamhet av sin man och faller för frestelsen att bekanta sig med en mystisk, tilldragande djuraffärsägare (John Saxon). Denne lockar hem henne och visar sig vara en varulv som hinner bita henne innan hon flyr hem. Morgonen efter vaknar hon med huggtänder och ludna ben, och sen går väl typ resten av filmen ut på att hon försöker dölja det för alla.
  Läge för förvecklingar av 80-talsmodell men sedan händer liksom inget mer. Hon försöker bli av med sina varulvsattribut i ett antal Troma-skruvade scener hos tandläkaren och frisören, men det är liksom aldrig roligt.
  Dottern Jennifer kommer henne på spåren med hjälp av sin skräcknördskompis. Roligt med tjejnördar, för en gångs skull. Inte heller där blir det någon fart på komiken dock.
Mysigast hyrvideostämning är det när mamman käkar rått kött i bilen till ett soundtrack av nån billig Madonna-kopia och pensionärer förfasas utanför.

torsdag 23 juni 2016

En Fru För Mycket

En Fru För Mycket
Micki + Maude
1984
Bolag: VideoTrade

  Dudley Moore kan eventuellt ha varit en härlig kille privat, men hans varumärke som skådis ter sig så här 30-35 år efteråt som ganska olustigt. Att tönten får tjejen är en sak, det kan jag köpa och tycka är behjärtansvärt. Men när tönten är en självisk idiot som ändå vinner i slutändan för att han pratar Queen's English, är gulligt fumlig eller bara allmänt whimsical, då skaver det lite för mycket för att man ska kunna titta friktionsfritt.
  Här spelar Dudley Moore en smått osympatiskt nyhetsankare som blir osidosatt av sin fru, karriäristen, och därför känner att det är helt ok att ha en affär med en ung cellist som han får kontakt med via jobbet. Cellisten spelas av Amy Irving, 80-tals stora kulturbabe, är tvärtemot frun spontan och ungdomlig och Dudley råkar visst göra henne gravid. Han lovar då henne att direkt skilja sig från sin fru och satsa på den nya familjen.
  Det visar sig då att även första frun har en glad överraskning, hon är också gravid. Dudley har inte hjärta att göra slut med henne, utan gifter sig istället med den andra också, och lever sedan ett dubbelliv där han hastar mellan lägenheter på äkta 80-talsvis.
  Blake Edwards har gjort denna. Det var ju så här hans 80-tal såg ut. Relationer med buskisförvecklingar. Krydda med lite Woody Allen-neuroser, Emile Ardolino-gull, ja, ni förstår grejen.
  Och då behöver ni egentligen inte se filmen, om ni inte - som jag - får orimligt mycket ut av att titta på suddiga hyrfilmer på vhs mitt i sommaren. Det var ju då erbjudandet om 3 filmer i 3 dygn var som allra starkast, när nästan ingen hyrde film och alla godbitarna stod kvar på hyllorna för oss ljusskygga. En Fru För Mycket ger mig en tillräckligt stark känsla av den tiden för att bortse från att filmen - med några få undantag - är båda tråkig och provocerande.

onsdag 30 december 2015

Salems Lot - Återkomsten

Salems Lot - Återkomsten
A Return to Salem's Lot
1987
Bolag: Warner Home Video

  Någon kanske minns min gränslösa förtjusning över tv-filmatiseringen av Stephen Kings "Salem's Lot" här i bloggen för ett par år sedan. Ändå har det dröjt tills nu för mig att trycka in uppföljaren i videospelaren. Kanske inte så konstigt egentligen, uppföljare brukar ju oftast inte bara vara sämre utan även på något vis föra originalet i lite sämre dager.
  Ett par saker med den här filmen intresserar mig i teorin i alla fall. En uppföljare som är en spelfilm (alltså biovisad) trots att originalet, den som är baserad på Kings bok, är en miniserie gjord för TV. Förhållandet brukar ju snarare vara det omvända.
  Sedan är den gjord av Larry Cohen, mest känd för It's Alive-trilogin men framför allt totalt oförutsägbar i vad han gör och hur bra han gör det. Ena sekunden gör han påkostade storfilmsmanus (Phone Booth, Torpeden etc) för att nästa sekund göra trash cinema av Troma-karaktär.
  Så det är klart man blir nyfiken var på skalan en Stephen King-uppföljare från 1987 ska hamna.
  Om man bara utesluter möjligheten att Larry Cohen, någonstans i mitten av sin karriär, plötsligt skulle drista sig till att göra en vampyrslasher av dussinkaraktär och dessutom i uppföljarformat, så måste nog detta ses som någon slags homage till genren. Ungefär som Tarantinos hyllningskaruseller numera. Eller som Wes Cravens "Scream" på 90-talet.
  Vi säger så.
  I så fall är det ett roligt ihopkok av måsten i sådana här sammanhang. Handlingen först då. Huvudpersonen är journalisten Joe Weber spelad av Michael Moriarty. Detta älskade b-filmsansikte är inte bara en Cohen-favorit utan perfekt i rollen. Här ser han ut som en förvuxen Anthony Michael Hall ungefär. Han får vårdnaden av sin värsting till son och tar honom från storstadsbuset ut på lugna landet och byn Jerusalem's Lot där han växte upp.
  Oturligt val då hela staden ser ut precis som när Joe lämnade den och alla är dessutom lika gamla som då. De är så klart vampyrer och söker förståelse av Joe och ber honom skriva deras bibel.
  Liknande upplägg som i originalet alltså, fast där Stephen Kings historia var oförutsägbar och spännande är detta bara som att fylla i färgerna i en målarbok.
  Festsminkade 80-talsungdomar får fel på bilen mitt i natten. Wops! Några övernattande luffare blir dödade och uppätna av skrattande småbarn. Rätt läskig scen, faktiskt.
  Men mest av allt roas man ju av hur filmen är som en smoothie på ens videosamling från högstadiet. Lucio Fulci finns här på ett hörn. Orgelkonserter på moog i spänningsscenerna. Kalla kriget finns här. Rädslan för det andra.
  Man biter ju inte på naglarna direkt, men videomyset finns här.