torsdag 10 augusti 2017

Striking Back

Striking Back
The New Kids
1985
Bolag: VideoTrade

  Ooo vilken 80-talsfilm. Känslan kommer direkt i öppningsscenen. Joggning till motivational rock.
  Loren och Abby är två syskon i tonåren som blir föräldralösa efter att ha växt upp på en marinbas där pappan var överste. Nu ska de istället bo hos farbrorn Charlie i nån liten håla i Florida. Charlie är en godhjärtad men naiv liten man som ägnar sitt liv åt att försöka starta upp ett övergivet tivoli.
I skolan får de präktiga syskonen problem med stadens ligistgäng, ett gäng hjärndöda hillbillies som skjuter på flaskor och torterar djur på fritiden. När gängets övergrepp blir råare och råare så bestämmer sig Loren och Abby till slut för att hämnas.
  Ni hör, det är allt på samma gång. Highschool, hämndvåld och AOR till träningsscener. Som en avsmakningsmeny från en videobutik 1985. Det som är lite fint är att det är just små munsbitar man får av allt. Filmen är våldsam utan att vara explicit (om nu inte Gunnel Arrbäck varit och roffat åt sig godbitarna) och grym utan att vara Abel Ferrara-sleazig.
  Ligistgänget är castat efter konstens alla regler. John Philbin gjorde väl i stort sett bara den här typen av roller i sin ungdom. Kanske fortfarande, har inte följt honom (eller någon annan skådis) de senaste 10-15 åren. James Spader spelar gängledaren Dutra, en liten försmak av hans paradroll i Pretty in Pink ett par år senare. Och nej, han såg inte ut som 16 när han var 24 heller.
  Man bara sitter och myser. Filmen funkar så bra. Man blir uppriktigt förbannad på idioterna och man tycker så synd om söta Lori Loughlin som får stå ut med all skit. Tur att hon har gullige nörden Mark (Eric Stoltz) vid sin sida.
  Inte ofta jag önskar att upplösningsscener ska vara längre än de är, men själva slutscenerna på det nattstängda tivolit hade gärna fått pågå tio minuter till. Det kanske de gör i originalversionen, förresten.

torsdag 3 augusti 2017

Yxmordet

Yxmordet
A Killing in a Small Town
1990
Bolag: Arena

  Högsommar. Ni som brukar läsa det jag skriver vet hur jag helst tillbringar mina dagar då. Jupp, i källaren med tv-filmer från 80-talet på vhs. Allra helst en based så klart.
  Rotade fram den här ur filmarkivet. Läste baksidestexten och funderade på om jag sett den. Jag har ju sett Brian Dennehy i slutplädering stå och luta sig mot juryn som avbildas på baksidan, men det har ju alla som sett mer än tre amerikanska tv-filmer i sitt liv.
  1980 begås ett mord i en liten stad i Texas. Offret är Peggy Blankenship, en småbarnsmamma som är aktiv i den lokala kyrkan. Peggy hittas brutalt yxmördad i sitt hem och förutom hennes eget blod så finns grannfruns blod över hela huset. Grannfrun är Candace Morrison (Barbara Hershey), en minst lika präktig småskolelärarinna, även hon aktiv i den lokala kyrkan.
  När detta står klart väntar en puttrig tv-deckare utan vare sig spänning eller oväntade vändningar, men tryggheten i en amerikansk verklighetshistoria i en sömnig småstad går inte att förringa. Dessutom så klart hantverksmässigt framfört av alla inblandade, även birollsgiganten Hal Holbrook räknas in i den skaran.
  Svårt att skriva något riktigt passionerat om någon man bara sitter och tittar på i väntan på att solen ska gå ner, men detta är Korv Stroganoff i tv-filmsform. Skedmat.

onsdag 26 juli 2017

Link

Link
Link
1986
Bolag: Sandrews

  Den här filmen såg jag på TV1000 någon gång på 80-talet. Minns den som helt fantastisk. Det minns jag i och för sig om Summer School och Ursäkta Var är Floden? också, så mina 30 år gamla omdömen brukar jag ta med en nypa salt innan jag ser om filmer.
  Men herregud, denna var ju verkligen bra. Ett ljuvligt gränsland mellan några av mina favoritgenrer under videohyraråren: onda djur, slasher och ensam-i-ett-hus-thriller.
  Jane Chase (Elisabeth Shue mellan Karate Kid och Cocktail) är en amerikansk student som tjatar sig till att vara hushållerska till en introvert professor (Terence Stamp) som är specialist på schimpanser. Han bor i en enslig slottsliknande byggnad vid den engelska kusten och i huset bor också tre apor. Den vilda Voodoo, den unge och snälla Imp och den egensinnige Link. Link är en före detta cirkusapa med Kung Louie-komplex som klär sig i människokläder och tror han kan göra människosaker.
  Den senaste tiden har hans personlighet förändrats och professorn bestämmer sig för att avliva honom. Då börjar folk och djur försvinna för att hittas döda i huset. Mitt 80-talsluttrade videosinne vet inte om det är för att mordscenerna är bortklippta eller för att filmens syfte faktiskt inte är att visa så blodiga mord som möjligt. Men det spelar ingen roll för man sitter ändå bitvis på nålar när Link kryper omkring i husets ventilationsgångar och man inte vet var han ska dyka upp härnäst.
  Svårt att säga vart jag vill placera den här filmen. Lyx-slasher? Den är ju brittisk, vilket gör att den automatiskt känns snäppet över sina amerikanska kusiner vad det gäller skådespelare, men även bortsett denna illusion så är det en ovanligt snygg och välskriven film. Och aporna! Helt fantastiska.
  Nu tar jag väl i lite men det är lite som en Hitchcock-filmatisering av en Stephen King-roman. Får se om jag står fast vid den åsikten om 30 år, eller om jag är tillbaka på Ursäkta Var är Floden? då kanske.

torsdag 20 juli 2017

Into the Sun

Into the Sun
Into the Sun
1992
Bolag: FilmKompaniet

  1992 jobbade jag helger i en videobutik i Halmstad. Ett soft extrajobb skulle många säga. För mig vad det himmelriket att äntligen komma bakom kulisserna i videobranschen som jag romantiserat sedan jag blev videot några år tidigare.
  Man fattade rätt fort vem som var vem. För den slicke stockholmaren från Warner Home Video var man inte vatten värd när han kom på säljbesök. De mindre bolagen, däremot, kunde gärna ge bort reklamtröjor och tittkopior även till oss som bara stod bakom kassan.
  Bäst känsla fick jag för FilmKompaniet. Jag tyckte lite synd om dem minns jag. De hade så många dåliga filmer som de talade så varmt för. Deras licensjackpotar var när de lyckades få någon film som hade något annat än en tv-skådis i huvudrollen. Rutger Hauers "Wedlock" var en sån. Den här filmen var en annan.
  Jag tror aldrig ens jag såg den då, men videobutiken svämmade över av affischer, mobiler och kassaunderlägg med "Into the Sun"-motiv. Om man marknadsför en b-film som en a-film så lurar man många. Men inte mig. Jag visste ju att det förmodligen var en skitfilm.
  Det är därför jag plockar den ut i mitt videoarkiv med en nostalgisk "åh just det, DEN"-känsla.
  Anthony Michael Hall och Michael Paré är stjärnorna här. Båda med upp mot tio sedan senaste framgången vid tillfället. Hall spelar filmstjärnan Tom Slade som ska öva inför kommande roll i en flygfilm och skickas till amerikansk flygbas i oklart arabland för att tränas av Kapten "Shotgun" Watkins. Denna är naturligtvis motvillig till sånt trams och vips så har vi en blandning mellan "Ett Tufft Jobb" och "Top Gun" i våra händer.
  Minns knappt "Ett Tufft Jobb" men den var väl lite rolig, eller? Väldigt oklar humor i den här filmen i alla fall. Vet inte om man ska skratta åt när Michael Paré kör lite med A-M Hall, eller om hans sköna kommentarer ska vara lite kul? Ska det vara skoj när "araberna" (amerikanska skådisar i lösmustascher) lyssnar på Dolly Parton i bilen? Driver man med genren när sekreteraren klär sig i kort kjol och ser ut som Traci Lords? Idag kanske det skulle vara lite quirky sådär, men knappast 1992 väl?
  Men jag ska inte ifrågasätta. Istället tuggar jag i mig en ganska lättittad, stundtals lite underhållande actionfilm. Aldrig rolig, aldrig spännande. Men kul att filmen äntligen är mer än ett kassaunderlägg för mig.

onsdag 7 juni 2017

Porten till Ondskan

Porten till Ondskan
Cameron's Closet
1988
Bolag: Egmont

  Cameron är en liten pojke som kan flytta saker med tanken. Detta har gjort hans pappa intresserad av fenomenet och låtit honom genomgå ett antal häxexperiment som har lockat fram en demon som finns i Camerons garderob.
  Demonen skyddar Cameron och dödar till exempel hans tyranniske styvpappa. De mystiska dödsfallen kring Cameron gör att en polis tvingas jobba med en kvinnlig psykolog för att lösa fallet. Ni förstår grejen. Omaka par fast lite "sexigt" osv.
  Ja, vad ska man säga om denna. Känns lite som en sån där Stephen King shortstory som har dragits ut till långfilmsformat för tv-bruk. Bäst är den i alla fall när den puttrar på med lite mordsekvenser. Sämst, som i alla andra demonfilmer, när det börjar dra ihop sig till det sedvanliga mishmashet av saker som flyger omkring, ögon som lyser och sedan ett Buttericksmonster som ska brinna upp, explodera eller nåt.
  Nä vet inte, kändes rätt tradigt.

torsdag 25 maj 2017

Dödlig Last

Dödlig Last
Tarantulas: The Deadly Cargo
1977
Bolag: Videobiblioteket

  Jag är lite förtjust i bolaget Videobiblioteket. De gav inte ut så många filmer men det är nästan rakt genom såna här habila tv-thrillrar, inte sällan om dödliga insekter.
  TV-filmer är lite som videoålderns tillsatser. När inte biofilmsutbudet räckte till för att mätta alla hungriga videoter så kunde man spä ut såsen med amerikanska tv-filmer och kamouflera dem som vanliga spelfilmer. Mot slutet av 80-talet var tv-film något negativt. Ansikten man kände igen från sitcoms och såpor ville man inte se i en thriller. Det var också lätt att störa sig på uppenbara cliffhangers mitt i filmerna, där tv väl körde sina reklamavbrott.
  Men 70-talets tv-filmsvärld är något annat. Alltid filmat på riktig 16 mm film, alltid med slitvargar till skådisar i huvudrollerna. Som nåt slags lyx-b-filmer, gjorda med låg budget fast av proffs. Kanske därför jag återkommer gång på gång ner i det här träsket. På jakt efter pärlor.
  Här hittade jag en!
  Kanske inte den mest upphetsande filmen jag sett men ändå ett ljuvligt tidsdokument över den här eran. Ett lastflyg plan från Sydamerika får med sig några exemplar av världens giftigaste spindel i lasten. Piloterna blir bitna och krashar planet vid en liten håla i den kalifornska öknen som livnär sig på apelsinodling.
  Spindlarna klarar sig så klart och söker sig mot staden. Dramaturgiskt vet man väl ungefär vart det barkar, men ändå så tycker jag man lyckas bygga upp spänningen rätt bra. Tror det hänger lite på staden i sig. Den bär lite Twin Peaks-stämning, där byns original ställs mot de rika plantageägarna.
  Dödlig Last är allt jag önskar mig av en amerikansk tv-film från 70-talet. En b-film med guldkant. Inget direkt våld men habila skådespelare till sista namn. Claude AkinsPat Hingle! That kind of shit! Man saknar bara att Hal Holbrook klampar in som en sympatisk sheriff.

söndag 2 april 2017

Hero & the Terror

Hero & the Terror
Hero & the Terror
1988
Bolag: Sandrews

  Jag har tyvärr inte de där gnistrande barndomsminnena av Chuck Norris filmer. Karate- och actionfilmer var nog det som intresserade mig minst på videohyllan, och det var ju där Chuck fanns. Min kompis Carl Magnus var inte heller någon utpräglad actionfantast men han älskade Chuck Norris-filmer. Tyckte de hade något extra.
  Vi var oftast ense om vilka filmer vi skulle dra hem från videobutiken men nån gång fick Calle övertala mig att se den här filmen. Den var inte alls som Chuck Norris andra, sa han.
  Jag gick med på det, vi hyrde "Hero & the Terror". Den handlade ju i alla fall om en seriemördare, något som låg mig som thrillerälskare varmt om hjärtat. Calle tyckte filmen var bland det bästa han sett, jag tyckte den var helt ok. Sedan ville Calle se om den ungefär en gång i halvåret, men det ville inte jag.
  Knappt 30 år senare ser jag om den dock. Svårt att särskilja filmiska kvalitéer från nostalgi som vanligt men känslan finns där tycker jag. Thrillerestetik a la sent 80-tal med dagsljus som väller in genom neddragna persienner, redan i öppningsscenen.
  Chuck Norris spelar Danny "Hero" O'Brien, en tuff L.A-snut med demoner som gör honom lite svår. Han kan nämligen inte sluta tänka på och drömma om Simon "the Terror" Moon, en bestialisk massmördare som nöjesmördade och torterade kvinnor för några år sedan, men som till slut Danny fångade in. Nu har han rymt från fängelset och befaras drunknad men Danny är ganska säker på att han lever och har börjat mörda igen.
  Samtidigt invigs en restaurerad biograf som varit övergiven i många år. I dess kulvertar har the Terror byggt sitt nya bo och plötsligt börjar kvinnor försvinna i den nya biografen.
  Det finns några saker som gör att den här filmen faktiskt höjer sig över den genomsnittliga dussinthrillern från 80-talet. Dels biografen. Himla snygga miljöer och effektfullt med alla små ventilationsgångar där han lufsar runt.
  Man kan nästan ana lite Brian DePalma-ambitioner här och där också. Små balettstycken till mordscener.
  Sedan är det väl en överdrift att kalla dialogen för något annat än platt egentligen, men jag tycker ändå att Calle hade rätt med att även den biten har något extra. Poliserna är inte klichéartat osams och samspelet mellan Chuck Norris och hans fru (Brynn Thayer) är över medel i de här sammanhangen.